Stockholm Östra

  • Speltid (min): 95
  • Release (Bio): 2011-10-21
  • Tagline: Raffel i färg!

Recension - Bio

På några få år har mediernas beskrivning av svensk film gått från krisrubriker till ständig framgång. Varenda gång en svensk film visas på någon internationell festival framförs lyckönskningar med åtföljande insmickrande intervjuer. Bara det faktum att filmerna överhuvudtaget visas utanför Sverige tycks innebära att de får någon form av kvalitetsstämpel. ”Stockholm Östra” visades i anslutning till årets filmfestival i Venedig och är alltså en av de succéer som ska föra svensk film in i en ny blomstringsperiod. Eller något åt det hållet. Att det sedan är en visserligen välmenande men förutsägbar och osjälvständig filmupplevelse är tydligen mindre relevant i sammanhanget.

Handlingen tar sin utgångspunkt i en tragisk olycka där ett barn på väg till skolan blir påkörd av en bil och avlider. Chauffören (Persbrandt) brottas med sin skuld och försöker med det absurda i att göra rätt för sig inför flickans mamma (Iben Hjejle), dock utan att röja sin identitet. Mamman behöver något att fly till och intrasslade i ett nät av ömsesidiga lögner utvecklas en kärlekshistoria dem emellan. Med komplikationer naturligtvis. Stockholm Östra utgör den plats där handlingen tar flera viktiga vändningar och har därför gett filmen dess namn.

Det finns tendenser till försök att bryta mot den förhärskande svenska realismen i regissören Simon Kaijsers stundtals sensuella iscensättning. Ljuddesignen är ovanligt genomarbetad, musiktemat vackert och det sporadiska användandet av Wong Kar-Wai-aktig slowmotion är, om inte helt lyckat så i varje fall oväntat. Det finns en strävan efter att finna en slags intimitet, mellan karaktärerna men framförallt i åskådarens förhållande till filmen. Det hade kunnat gå vägen. Den främsta bristen är egentligen Pernilla Oljelunds manus. Dessa historier om Skuld och Försoning har efter filmer som ”21 gram” blivit en stapelvara och för att nå fram krävs något nytt. Det finns inte här.

Slitna scener i salsabarer, vid middagsbord och i parker avlöser varandra. Dialogen är allvarsam och övertydlig, det finns en förkärlek för att karaktärerna ska yttra Viktiga Saker när de talar, istället för att låta åskådaren läsa mellan raderna och i skådespelarnas kroppsspråk. Bikaraktärerna är vaga och utgör bara en fond till paret i centrum. Skådespeleriet är dessutom ojämnt även om båda huvudrollsinnehavarna hade kunnat fungera under bättre omständigheter. Detta är en film som i alla fall delvis försöker bryta mot den förhärskande svenska mallen men de riktiga visionerna saknas. Svensk films segertåg drar vidare genom världen och ”Stockholm Östra” går i täten. Men vem bryr sig? Egentligen.

Johannes Hagman

Kommentarer