Recension - Bio

Nanni Moretti är en filmskapare som gått från att vara ett original i filmvärldens marginal till att sedan den mer lättillgängliga guldpalmsvinnaren ”Ett rum i våra hjärtan” vara ett etablerat om än oberäkneligt namn på den internationella arenan. Senast häcklade han Berlusconi i den underhållande genrehybriden ”Kajmanen” och i den nya filmen, ”Vi har en påve!”, flyttas fokuset till religionens och psykologins värld. Men till skillnad från de knytnävsslag som den politiska korruptionen fick utstå rör det sig i detta fall mest om en liten kärleksfull armbåge i sidan på det katolska etablissemanget.

Det är påveval i Vatikanen och de farbroderligt väna kardinalerna från världens alla hörn lyckas enas om att Melville (legendaren Michel Piccoli)är det bästa valet. Det visar sig dock att den nye påven inte riktigt besitter den naturgivna självsäkerhet som påvar i allmänhet excellererar i. Han är faktiskt så rädd att han inte ens vågar gå ut på balkongen och hälsa sina förväntansfulla anhängare. Det är alltså kris, en psykoanalytiker (Moretti) tillkallas och en mild satir av både kyrka och psykoanalys tar vid. Det är dock först när påven lyckas rymma och får chansen att möta vanligt folk på Roms gator som han kan börja vandra längs självkännedomens långa väg.

Moretti förenar i vanlig ordning humor med känslosamhet och lyckas i vissa scener plocka poäng på båda fronter. Dock står det tidigt klart att detta inte hör till hans bättre filmer. Den genomsympatiska känsla som präglar filmen gör att den snarast blir en smula slätstruken, emellanåt till och med tam. Kardinalerna fördriver väntan med volleyboll och påven får kontakt med sin gamla dröm om att bli skådespelare, allt till hiskeligt sentimental musik. Men trots dessa brister finns det något väldigt rörande i att se Piccolis bortkomna påve försöka klara det vardagliga livet med det sociala handikapp som hans isolerade tillvaro medfört. ”Vi har en påve!” är djupt mänsklig, om än inte särskilt djupsinnig.

Johannes Hagman