Recension - Bio
Med "Play" har Ruben Östlund gnidit in sitt pekfinger med extra salt salt och petar där det svider som allra mest. Filmen än baserad på verkliga händelser och kretsar kring ett gäng svarta ungar som rånar ett mindre gäng vita ungar genom att påstå att en av de vita har misshandlat och rånat en av de svartas småbröder. De vita, som ju längre tiden går bara blir blekare och blekare, går motvilligt med på att följa med på en virrfärd i Göteborgsområdet för att som de säger "lösa problemet".
I vanlig ordning är Östlunds observationer precisa, och hans iscensättning av dessa otroligt skickligt genomfört. Men hans bilder är, trots dess brännande innehåll, helt döda. Ruben Östlund använder sig inte av kamerans sökare (eller display) för att se. Han använder inte filmen för att se. "Play" är filmad teater förklätt i neorealismens skrud. "Play" var färdig redan på manusstadiet. Bilderna lägger inte till något, de tar inte bort något, de ändrar inte något. "Play" känns som en filmatisering av en rapport skriven av en uttråkad kontorsarbetare.
Mycket av det jag anser om Östlunds nya film kan bero på att han har en tendens till att prata sönder sina filmer. Hans filmer är övertydliga redan i sig själva, och behöver inte förklaras eller kontextualiseras. Som debattmaterial är "Play" en oerhört bra film. Men som film är "Play" ingenting.
Kommentarer