Recension - Bio

Roadmovien är en förrädisk vän, lockande på idéstadiet men ständigt redo att sticka kniven i ryggen på de obetänksamma regissörer och manusförfattare som inte behåller skärpan inför uppgiften att gjuta nytt liv i det slitna konceptet. Jim Jarmusch lyckades med hjälp av Bill Murray med konststycket i fina ”Broken flowers” och det finns fler exempel. Men betydligt vanligare är att man trillar ner i en avgrundsdjup varggrop av klyschor om att målet är resan och livet till för att levas. Någonstans där i faggorna befinner sig Paolo Sorrentino (”Il Divo”) med sin sentimentala ”This must be the place” där Sean Penn spelar en karikatyrartad och nollställd rockfarbror med lustig frisyr på jakt efter mål och mening med tillvaron.

Det tar dock ett bra tag innan själva resandet kommer igång. Först ska rockfarbrorns monotona vardag etableras och de viktiga relationerna i hans liv skisseras så att vi ska förstå den resa han inom kort måste göra. När rockfarbrorns far, som definitivt aldrig varit någon rockfarfar, avlider måste fru och tillflyktsort lämnas och en resa tillbaka till barndomens New York påbörjas. Väl i USA finner rockfarbrorn för gott att stanna kvar ett tag, snacka lite med David Byrne (som för övrigt gjort den tråkiga musiken till filmen) och ge sig iväg på en jakt genom det förlovade landet efter en gammal nazistisk fångvaktare som fadern varit intill döden besatt av.

Väl på resa får rockfarbrorn några nya perspektiv på livet och han skaffar sig en del mer eller mindre intressanta bekantskaper på vägen. Det är gulligt, harmlöst och mycket sövande. Rockfarbrorn blåser en hårtest ur ögonen, tittar ut på ett öde landskap, säger något kryptiskt skämt och stirrar sedan likgiltigt in i en ugn, TV eller vit vägg. Publiken känner igen framställningssättet som vänligt ironiskt och ler medkännande när rockfarbrorn gör bort sig eller ser ledsen ut. Allt detta går väl att tolerera men när filmen alltmer glider in på jakten efter nazisten och på ett högst inadekvat sätt försöker diskutera förintelsen övergår likgiltigheten så småningom i antipati. ”This must be the place” är en film man gärna glömmer.

Johannes Hagman