Recension - Bio
Man känner igen sina Dardennebröder vid det här laget. Sedan långfilmsdebuten med ”Ett löfte” 1996 och genom fantastiska filmer som ”Rosetta” och ”Barnet” har de konsekvent hållit fast vid den stil de odlat så framgångsrikt. Rörlig handkamera, många amatörskådespelare och intuitiv klippning har kännetecknat deras filmer som ofta betecknats som strängt naturalistiska. I ”Pojken med cykeln” återfinns allt detta och det enda tydliga avsteget från deras vanliga stil får väl anses vara användandet av icke-diegetisk musik som dock bara förekommer ytterst sporadiskt.
Liksom i ”Sonen” står en ung utsatt pojke i centrum. Cyril har övergivits av den pappa han så desperat försöker ty sig till och placerats på ett hem tillsammans med andra barn. Impulsiva flyktförsök och raseriutbrott hör till hans försvarsmekanismer inför det sorgliga faktumet att han är övergiven. Genom en slump får han dock kontakt med en vänlig hårfrisörska som visar sig villig att ta hand om den svårhanterlige ynglingen. Det går framåt, men sannerligen inte utan hinder på vägen.
”Pojken med cykeln” hör inte till de belgiska brödernas allra främsta skapelser men är trots en viss mellanfilmskänsla en både engagerande och gripande upplevelse. För varje ny film de ger upphov till får vi som publik ta del av ytterligare några levnadsöden i marginalen som annars sannolikt hamnat utanför vår radar. Trots det vinnande konceptet känns det dock som om det kunde vara dags för auteurduon att genomgå en mer radikal förändring, annars finns risken att deras filmskapande börjar gå alltför mycket på rutin.
Kommentarer