Recension - Bio

Vad säger egentligen ett ansikte om personen bakom det? Relationen mellan kropp och identitet är ett ämne som studerats i en rad filmer, mest framgångsrikt i Hiroshi Teshigaharas ”The face of another” från 1966. Anledningen till ämnets popularitet är sannolikt att det erbjuder en rik möjlighet att förena science fiction-artade vetenskapliga spekulationer med filosofiska funderingar kring vad en människa egentligen är. Vad konstituerar jaget? Det är givet att få filmer på temat kan närma sig Teshigaharas mästerverk men hur Pedro Almodóvar i sin nya film ”The skin I live in” lyckats förvanska ett potentiellt intressant ämne på det här sättet är en gåta. Detta är en av årets absolut sämsta filmer.

Antonio Banderas spelar den excentriske plastikkirurgen som besatt av sin döda fru respektive dotter inleder högst oetiska experiment på ett noga utvalt offer. Kroppar förändras och identiteter skiftar. Mycket mer än så kan man egentligen inte säga utan att krångla in sig alldeles i den snåriga handlingen som känns som något Chan-wook Park kunnat skriva ihop på en kvart för att sedan förpassa ned i papperskorgen. Man kan dock konstatera att Almodóvar inte är nöjd förrän han med sin voyeuristiska kamera visat upp våldtäkter, brutala mord och ett stort antal närbilder på Elena Anayas bröst. Förklaringen till detta är att Almodóvar gjort en genrefilm och då är det naturligtvis fullt tillåtet att visa upp sig från sin mest gubbsjuka och sadistiska sida.

Det är naturligtvis inte förbjudet att göra film om allvarliga övergrepp av olika slag men då kan det ändå vara passande att visa någon slags respekt gentemot ämnet. Denna respekt saknar Almodóvar helt, han ser bara möjligheter till visuellt frosseri och spektakulära vändningar. Som om detta inte vore nog är ”The skin i live in” något av ett klåparverk rent hantverksmässigt. Stela skådespelare, trista interiörer, klumpig dialog och den mest skrattretande karaktärspsykologin på den här sidan om ”El Cid” är utmärkande drag. Men just det, detta är ju en genrefilm och då ska det vara dåligt. Det är ju det som är så bra. Att filmen också är jävligt trist är kanske inte lika lyckat. Paradoxalt eller ej så har denna nobelpriskandidat i idioti mottagits väl och kommer säkert att roa en och annan. Det kanske helt enkelt är dags för mig att växa upp och ta det hela med en klackspark.

Johannes Hagman