Recension - Bio
Viktoriansk tid i ett skitigt och ogästvänligt London. Aristokraterna styr det brittiska samhället och ser till att hålla den stora arbetarklassen långt ifrån sig i nedgångna slumområden. Det är inte precis den typiska miljön för en romantisk komedi i storformat och det är definitivt inte heller den lättaste miljön för en idealistisk läkare att arbeta i. Den unge Mortimer försöker förgäves övertyga skeptiska överläkare om att bakterier faktiskt existerar och att det kunde vara en god idé att tvätta händerna innan man börjar gräva i patienternas ruttnande sår. När han istället erbjuds en god anställning på en av stadens ledande kvinnokliniker har han svårt att tacka nej.
Det visar sig att mottagningen är specialiserad på kvinnor som lider av den tidstypiska ”sjukdomen” hysteri och att behandlingen främst går ut på att tillfredsställa patienternas sexuella begär med hjälp av intim massage. På det personliga planet brottas Mortimer med konflikten mellan att leva det liv han vill och det liv samhället anser att han bör föra. Valmöjligheterna gestaltas på ett pedagogiskt vis av de två sinsemellan väsensskilda döttrarna till klinikens ägare, den konservative och välbärgade doktor Dalrymple. Emily är en personifiering av det viktorianska idealet: bildad, blygsam och medgörlig. Charlotte (Maggie Gyllenhaal) däremot är eldig och oberoende, en idealistisk suffragett som försöker göra livet enklare för stadens mindre bemedlade invånare.
Av en slump uppfinner Mortimer tillsammans med en rik vän vibratorn, ett verktyg som storligen underlättar i arbetet med att behandla de stackars hysterikorna. Faktum är dock att detta mest blir en bisak, huvudpoängen tillåts trots allt vara den unge läkarens tilltagande självinsikt och med Charlottes hjälp till slut också självförverkligande. Med facit så här över hundra år senare är det kanske ingen större bedrift att filmen konstaterar att åkomman hysteri orsakades av samhällets orimliga och inkonsekventa krav på kvinnor, men det är i sammanhanget ändå ganska uppfriskande. Och trots förutsägbarhet, förenklingar och ett utslätat slut förmedlar ”Hysteria” trots allt en betydligt intressantare bild av historien än genren brukar vara mäktig. Den är helt enkelt inte så illa för att vara en dussinfilm.
Kommentarer