Recension - Blu-ray/DVD
Stockholms Filmfestival ska ha en vis kreditering för deras sätt att fortsätta hålla ögonen på de regissörer de en gång uppmärksammat, detta ger en känsla av kontinuitet för pedestrianen. För något eller några år sedan såg jag holländaren Ursula Antoniaks debutfilm, en av två "nothing personal" som visades den omgången. Den var bra i tanken, och till viss del utförandet, men lämnade övrigt att önska. Detta gäller också i mångt och mycket den nya "Code Blue" också.
Till en början lurar den mig att det är en mycket bra film jag tittar på. Jag brukar övertygas om detta så fort det är en lite snygg och långsam film. Den ödesmättade stämningen liksom kryper en på skinnet. Huvudrollsinnehaverskan Bien De Moor är lik Patti Smith, Cate Blanchette och Marie Richardson på en och samma gång. Hon är dessutom omöjlig att åldersbestämma.
Att sitta som på nålar kan vara bra, men efter ett tag skaver det mer i baken. En bit in i filmen uppstår känslan av att trampa vatten, vilket aldrig är bra. Det finns helt klart tankar som är värda att tänka, men kanske att detta borde tänkts över ett varv till innan filmen blev färdig produkt.
Att filmen under Cannes föranleddes av varningstexter om upprörande innehåll är för mig svårt att förstå om man jämför med vad som burkar finnas med i en festivalfilm. I jämförelse med exempelvis "Drive" så är detta en ganska oskyldig film. Oskyldigt skrämmande.
Kommentarer