Recension - Bio

Plötsligt har antalet av Sveriges stora studioregissörer fördubblats. Kjell Sundvall får nu konkurrens från Tomas Alfredsson som med "Tinker Tailor Soldier Spy" bevisar att han kan ta sig an nästan vad som helst, och skapa något eget av det. För det är så man ska förstå Alfredsson. Som en klassisk studioregissör. Han hade förmodligen kommit till sin spets om han blev matad av text som skulle förvandlas till rörliga bilder och ljud.

När Sidney Lumet filmatiserade Le Carré använde han sig av en högst idiosynkratisk bossa nova signerad Quincy Jones på ljudspåret. I Alfredssons film är det istället en kanske mer passande krypande jazzig musik som sätter den smått paranoida stämningen omedelbart efter att ridån gått upp. Paranoia är filmens huvudtema. Som ofta när det kommer till Le Carré så kretsar historien kring det kalla kriget. John Hurts Control misstänker att det finns en dubbelagent på MI16, och Gary Oldmans Smiley får uppdraget att blötlägga sin näsa i mullvadens djupa gropar.

Detta är en film om uttråkade män i tajta kostymer. Alfredsson och Hoyte van Hoytema håller kameran på distans. De bevakar, nästan snokar. Resultatet är en "spänningsfilm" utan spänning, vilket inte betyder att filmen är misslyckad. Snarare tvärtom. Redan i filmens öppning lägger Alfredsson korten på borden när han låter Smiley gå till en optiker för att testa nya glasögon.

Publiken tvingas se händelseförloppet filmen skildrar genom Smieys ögon. Ofta fastnar kameran på Oldmans ansikte. Han beskådar något. Klipp till det han tittar på. Han söker efter mullvaden. Men vad söker publiken efter? Mullvaden? En metodik? Vems metodik i sådana fall? Smileys eller deras egen? Efter att Mullvaden lockats fram kvarstår frågan om varför? Inte varför Mullvaden grävde gångar mellan öst och väst, utan snarare om varför Alfredsson håller sig på avstånd? Varför man plockar fram en roman om kalla kriget idag? Frågor som kvarstår efter att ridån gått ner. Men ridån, det som gör att vi inte ser vad som händer på andra sidan känns snarare gjord av plast än av järn. Och frågan är huruvida Alfredssons 127 minuter långa läcka i ridån fått oss att se något alls. Förutom skrynkliga kroppar som döljer sig själva i släta kostymer.

Stefan Ramstedt