Recension - Bio

I tider när både Göta Kanal och Åsa Nisse har återuppväckts med hjälp av konstgjord andning är det knappast förvånande att även den tredje hörnstenen i den svenska underhållningsfilmens historia gör comeback. När Lasse Åberg återigen uppenbarar sig på vita duken i ”The Stig-Helmer Story” rör det sig dessutom om en dubbel nostalgi. Förutom att publiken får återse sin älskade bortkomne hjälte rör det sig nämligen om ett utforskande av Stig-Helmers egen historia med tillbakablickar till hans ungdomsår i 60-talets Stockholm med omnejd (Sundbyberg). Den evigt semestrande, föråldrade och numera även åldrade mannen gör denna gång alltså en resa i tid snarare än rum vilket gör att det denna gång i varje fall känns mer som en riktig satsning än den ganska trötta ”Hälsoresan” från 1999.

Efter en provocerande dedikation, ”till alla barnsliga män och tålmodiga kvinnor”, tar så själva storyn sin början. Stig-Helmer styr med fast hand trafiken på sin modelljärnväg till dess att personalen på ålderdomshemmet där han bor tycker att han väsnas lite väl mycket. Så vad finns att göra? Ringa Bramserud förstås! Den gamle vapendragaren bor numera i en otäckt trendig och avskalad lägenhet och tycks inte ha mycket att göra förutom att klappa sin hund. Trots att de två har varit vänner i trettio år nu tycks de aldrig ha talat om Stig-Helmers ungdomstid, men på ålderns höst känner denne ett behov av att lätta på hjärtat. Här berättas genom återblickar sprängfyllda med tidsmarkörer och referenser om mobbningen, tågintresset och framförallt den första kärleken, en banjospelande frälsningsarméflicka vid namn Annika.

”The Stig-Helmer Story” är som sagt ”skamlöst nostalgisk” och därmed har Åberg garderat sig en smula mot beskyllningar om en överdrivet romantiserande bild av det förflutna. Vilket det väl i grunden inte heller rör sig om, Stig-Helmer är alltid vilse, oavsett tid. Återblickarna fungerar i allmänhet bra, den lite kitschiga touchen är underhållande och de båda yngre versionerna av huvudkaraktären gör fint ifrån sig. Dessutom finns det några riktigt fina scener från ett svunnet Nalen där den trad-jazzbitne Stig-Helmer ledd av sin kusin Hjördis konfronteras med rockmusik och ungdomskultur. Annika är dessvärre lite väl platt och tunt skildrad för att deras relation ska få någon som helst tyngd.
Lasse Åbergs filmer har alltid byggt på den komik som uppstår i och med Stig-Helmers krock med sin ständig lika absurda samtid och här gäller detta såväl för nutid som återblickar. Nivån är oerhört ojämn och träffande, milt roande skämt blandas med observationer som är precis så hopplöst platta och uddlösa som man på förhand kunde frukta.

Automatiska butiksdörrar, gångstavar och internet hör inte till de områden där Åbergs iakttagelser kommer till sin rätt. I de ögonblicken önskar man sig bort. Den jolmigt sentimentala bit av nostalgin som ofta pareras rätt bra tar stundvis filmen i sitt grepp och leder till lite genanta scener av ungefär samma slag. Men det finns ändå en ärlighet och jordnära stämning som gör att Stig-Helmer håller konkurrenten Åsa-Nisse långt bakom sig och motiverar denna svaga men uppriktiga trea. Det är ett gott bokslut och man får hoppas att Åberg är nöjd med det.

Johannes Hagman