Recension - Bio

Det finns personer som aldrig slutar vara kontroversiella. I och utanför Storbritannien är Margret Thatcher fortfarande, över tjugo år efter att hon lämnade posten som landets premiärminister, en omdiskuterad figur. Åsikterna om hennes hårdföra poltik går isär men att hon gjorde avtryck råder det ingen tvekan om. Och i dagens politiska klimat har hon fått ideologiska efterföljare högt uppe i svenska partier. Manusförfattare Abi Morgan och regissör Phyllida Lloyd har med ”Järnladyn” försökt göra en Thatcher-film som med fokus på personen snarare än politiken ska kunna locka båda lägren. Med Meryl Streep i titelrollen var dessutom Oscarsnomineringen säkrad redan innan inspelningen satt igång.

Att göra en opolitisk film om en av det senare 1900-talets mest profilstarka och inflytelserika politiker är naturligtvis inte möjligt. Men genom att berättelsen om Thatchers uppgång, styre och fall berättas genom den åldrade och smått senila huvudpersonens minnen aspirerar filmen knappast på att vara någon heltäckande skildring av hennes tid som politiker. Snarare försöker filmskaparna genom fragmentariska återblickar ge en bild av hur Thatcher själv kan antas ha upplevt sin tid i hetluften. Dessa portioneras ut mellan sekvenser där den åldrade ladyn talar med sin döda man (fine Jim Broadbent), irriteras över den ständiga uppvaktningen från sköterskor och vakter och dricker eftermiddagste. Hon är en gammal kvinna nästan som vem som helst.

Mest intressant är utan tvekan skildringen av hur Thatcher mot alla odds tack vare ideologisk övertygelse och idogt arbete som första kvinna lyckades bli det konservativa partiets och så småningom hela nationens ledare. I den oerhört mansdominerade brittiska politiken är detta en bedrift av stora mått. Jämfört med dagens pragmatiska mittenpolitiker är det också intressant att följa en person som benhårt håller fast vid sin övertygelse och inte viker från den bestämda linjen oavsett hur mycket mothugg man får. Men tyvärr sker ingen större fördjupning av dessa frågor och Thatchers betydelse för dagens politiska läge lämnar man helt åt sidan. Kritiken mot hennes politik representeras summariskt av skrikande folkhopar och upprörda debattmotståndare i underhuset, de enda karaktärer som tillåts vara människor är Thatcher och hennes man. Det blir blekt, förutsägbart och tråkigt.

Streep har sminkats till att verkligen likna Thatcher och hennes röstarbete är lyckat, men det svaga manuset och det upphackade tidsperspektivet gör att hon aldrig får chansen till något djupare porträtt. Många händelser ska bockas av och den döde mannen måste ju göra sig påmind exakt hela tiden. I det perspektivet blir onekligen falklandskrig och massdemonstrationer en bisak. Bildspråket är dött och soundtracket hiskeligt pompöst och bombastiskt, där manuset ändå försöker ge en viss nyansering skriker musiken bara hyllning, hyllning! Det är onekligen problematiskt. I slutändan blir det en alltför ytlig skildring av det politiska livet och en för slätstruken bild av den personliga erfarenheten. Det är svårt att se vem som ska ha glädje av ”Järnladyn”.

Johannes Hagman