Recension - Bio

Kvoteringskomedin är en filmgenre som roat massorna ända sedan Stig Järrel klädde på sig strumpbyxorna i ”Fram för lilla Märta”.

Premissen är enkel men roande:
En karl, helst en riktigt traditionell sådan, låtsas vara kvinna för att få ett jobb avsett för en sådan.

Skillnaden är väl att vi nu lever i en tid där crossdressing är (eller åtminstone borde vara) fullkomligt PK. I filmer som ”I hetaste laget” ligger en stor del av komiken i att könsstereotyperna vänds upp och ned.

Därför är det skönt att ”Cockpit” är så modern som den borde vara. Feminister, lesbiska präster och transvestiter behandlas som normala samhällsinslag. Visserligen är filmen inte utan stereotypisering. Alla parter får sig en kärleksfull känga, vilket känns rättvist.

Att filmen svävar en smula över verkligheten är bra för trovärdigheten. Annars skulle det vara svårt att köpa det faktum att ingen ens misstänker att Jonas Karlsson skulle kunna vara en man i kvinnokläder. Denna poetiska realism känns som ett välkommet inslag i den svenska filmen, som annars strävar efter trista verklighetsåtergivelser.

Filmens humor är också drastisk på ett befriande vis. Mycket kan hända, och gör också det.
För mycket visar det sig i slutändan. Att filmen känns en halvtimma för lång är ett dåligt betyg till en film som bara är 1,30. Det är tråkigt att det ska dras så stora växlar helt i onödan.

En kul premiss, trevliga skådespelare, någonting som säger något om vår samtid.
Det här borde väl räcka för en film.

Istället väljer man att dra in Fredrik Virtanen, Allsång på Skansen, Hanna Fahl och resten av mediasverige. Det osar ”Fyra år till”, en annan svensk rfsu-kompatibel film som föll på mållinjen.

Det är på tok för Svenskt. Detta med att inte våga. Att vilja göra en produkt istället för ett verk.

I slutändan suddas det goda syftet ut av sin egen tydlighet.
En pamflett ristas in i hjärnbarken:
”Du är en människa, inte ett kön”.
Men det ska nog till ett kön för att fullt uppskatta den här filmen.

Kim Ekberg