Moonrise Kingdom

  • Speltid (min): 96
  • Release (Bio): 2012-06-06

Recension - Bio

Alla nazister som tycker om quirky filmer har dubbel anledning att jubla den sjätte Juni. Vår nationaldag sammanfaller nämligen i år med den nya filmen ”Moonrise Kingdom”, en film med väldigt mycket Wes Anderson i sig. Detta på både gott och ont. Ibland är det så mycket Wes Anderson att det känns som att ha att göra med en simpel plagiatör snarare än den äkta varan.

Men fortfarande finns scener, ögonblick, som är fullkomligt bedårande.

I och med ”Moonrise Kingdom” (titeln lånad av Frank Borzage-klassikern ”Moonrise” som jag inte har sett) låter Wes för första gången en film utspela sig under en uttalad tidsepok. Denna epok är sextiotalet. Scouterna i filmen ska senare växa upp, och gissningsvis strida i 'Nam. Men nu är de barn, och det är just detta filmen handlar om: isolerade och magiska epoker och äventyr som aldrig kommer igen.

Därför utspelar sig filmen på en ö.
(En ö som nästa år ska anknytas till New York med en bro, och bli en förort som alla andra).

Anderson skildrar barndomen på ett fint sätt, med allvar, respekt och en viss helighet. Kärleken mellan filmens tolvåriga huvudpersoner har en nerv som endast brukar förunnas vuxna parrelationer. Det är härligt att se att filmer för barn inte längre behöver behandla publiken med silkeshandskar och låtsas att världen är ett kristet konsumtionshelvete.

Dessutom är det hela bedårande stiligt plåtat av husfotografen Yeoman. Med sirligt färgsprakande super-16, som sorgligt nog måste inmundigas i digitaliserad form tack vare det uppdaterade arkiveringstänket.

Men regissören borde tagga ner. Det händer så mycket i filmen att hjärnan överhettas redan under första kvarten. Tempot är på tok för högt, bilderna överlastade i onödan. Desplats styggelse till musik ligger som en matta över hela filmen, och andrum är sällsynta.

Men utöver originalmusiken är soundtracket rekordbra sammanhållet. Det är mycket musik, men den befinner sig närmare filmens handlingsplan än i tidigare filmer av samma regissör. Benjamin Britten och Hank Williams delar rättmätigt på ljudspåret, vilket sätter känslan perfekt.

Det är Bruce Willis karaktär, den halvbegåvade lokalpolisen, som ständigt spisar Williams. En tillsynes malplacerad skådespelare, som sköter sin uppgift galant, och till och med lyckas gripa en smula. Traditionella macho-skådisar som Willis, Edward Norton och Harvey Keitel kommer väl till pass i en film där manliga auktoritetscharader materialiseras i löjligt korta scout-shorts.

Bill Murray ger också den krisande patriarken ett obehagligt ansikte med denna ovanligt mörka karaktär, bitvis till och med skrämmande på riktigt.

Annars är det kidsen som imponerar mest. En castingprocess som inkluderat över 5000 tolvåringar visar sig bära frukt. Speciellt Suzy känns verklig och dynamisk. Scenen där hon hittar sin mors bok ”Att handskas med ett väldigt besvärligt barn” (komplett med Saul Bass Bonjour Tristesse-artwork), är en modern Anderson-klassiker.

Ögonblick som dessa finns det gott om. Jag älskar romantiken i ”att rymma”. Den tar även mig tillbaka till barndomen. Dansa på en strand. Sova utomhus. När Ronja och Birk flyttar ut i skogen. Sånt som aldrig hände, men ändå var allt.

Därför förlåter jag de bitar som inte är lika hundra: onödigt effektsökeri, skådespelarparaden och de otroligt irriterande eftertexterna. För ”Moonrise Kingdom” lyckas ändå att fånga en viktig essens av livet.
Det efemära.
Det som aldrig kommer igen annat än som minne.
Och därför är så vackert.

Kim Ekberg

Kommentarer