Recension - Bio

Rafael Edholm, eller Lea Farmholde som han så vitsigt anagramerade sitt namn till med regidebuten ”Komplett Galen”, är inne på sin tredje film. Tidigare har det varit fråga om ironi och trams, och därför svårt att kompetensbedömma denne spexare. Men i och med den nya filmen ”Mörkt vatten” ger han sig in på allvarets bana, och därmed även kalkonfilmens.

Redan när man ponerar att titeln ”Mörkt vatten” är uppriktigt menad borde det gå att utröna att det kanske är något annat än film man borde syssla med. När filmen sedan rullar igång får tesen ytterligare vatten på sin kvarn. Några otroligt taffliga HDV-scener av en motorbåt på öppet hav, uppgår i ett typsnitt som skulle kunna varit hämtad från en flash-film från sekelskiftet. När skådespelarna öppnar munnarna och pratar blir problemen än större.

Någonting känns bekant i detta otrohetsdrama som mynnar ut i psykologisk rysare. Sverrir Gudnason är en mäklare som tar med chefens fru till en ö för att få knulla lite ostört. På ön finns ett vitt och fräscht hus som ska säljas. På huset arbetar en mystisk polsk hantverkare. Allt medan filmen går blir hantverkaren allt mer obehaglig. I slutet når det sitt crecendo.

Tristessen som infinner sig i biosalongen är minst lika mördande. Samklangen mellan paret är så frånvarande den kan bli. Den erotiska laddningen känns mer som ett intresse från regissörens sida att få se Helena af Sandeberg spritt språngandes.

Filmen handlar om ytliga människor som gör ytliga saker i ytliga bostäder. Att manuset och regiarbetet är lika ogenomtänkt, är kanske inte helt lyckat.

Det verkar sedan ”Ond Tro” gå trend i Svenska rysarfilmer som är helt meningslösa, och som mynnar ut i ett präktigt antiklimax. Detta är ingen genre jag ger speciellt mycket för, men ”Mörkt vatten” tar nog hem alla priser. Filmen är odrägligt ful, musiken oerhört nedrig, skådespeleriet på en bottennivå. Jag hoppas att ingen ser den här filmen, och att Rafael Edholm aldrig får göra en film igen.

Kim Ekberg