Recension - Bio
Långt efter att SFI's rookieprojekt gått sin spädbarnsdöd till mötes, får vi stifta bekantskap med den sista film detta genererat. Filmen heter ”Isolerad” och är en slags klaustrofobisk Polanski-blinkning. Filmen har genomförts under den med filmtermer sparsmakade budgeten två miljoner kronor. Att det kostar mer att göra en riktigt billig film än att leva ett anständigt liv övergår ibland mitt förnuft. Men det är bara att acceptera spelets regler.
”Isolerad” handlar om en Norsk student som pluggar medicin i Götet. Denne dras ofrivilligt in i en voyeuristisk härva när han börjar misstänka att en misshandel (eller till och med mord) ägt rum i hyreshuset. Detta går ut över studierna, sömnen och snarare hela hans existens.
Vad som är bra med filmen är att den arbetar med ganska små medel. I centrum står bildberättandet och stämningarna, och under långa passager yttras inte ett enda ord. Att saker lämnas oförklarade är en styrka, när filmer annars brukar verka på motsatt vis.
Produkten är relativt kompetent. Det ser ut och låter bra, och skådespelarna med välcastade Emil Johnsen i spetsen, är övertygande. Det är också ganska skönt att slippa se Mikael Persbrandt i alla roller. Peter Stormare får vi tyvärr, vilket lite tar udden av paranoian. Ett sorgligt fall av nepotism i teamet.
Med alla dessa styrkor är det därför lite sorgset att behöva dela ut ett så undermåligt betyg, men det är hög tid att vara krass. Det största problemet är att filmen är totalt meningslös. Det finns inget behov hos mig att se en film om en kille i en lägenhet som kallsvettigt tittar ut ur ett nyckelhål i dryg timma. Det finns inte heller någon anledning för filmen att sluta som simpel blodsfilm.
Det hade behövts ett ordentligt avslut. En bekräftelse för paranoian och klaustrofobin. Filmens sorti är trött och fadd, överstryker den lovande upptakten med sitt ledsna antiklimax. Karaktärerna är evigt osympatiska, och inbjuder därför till likgiltigheten angående åt vilket håll huvudet ska rulla.
När rädslan övergår till trötthet, skriken till gäspningar, är det dags att runda av. ”Isolerad” sjunger allt för länge på samma vers, och hade kanske i ärlighetens namn fungerat bättre som stämningsfull kortfilm?
Att regissörerna ska fortsätta regissera ser jag dock som någonting bra. För även om denna film inte bjuder på någon större filmupplevelse, så bär den åtminstone på en ambition och en vilja. Det är mer än man kan säga om 99% av alla filmer som produceras i det här jävla borgarlandet.
Kommentarer