Recension - Bio

Sara Polley känner vi främst igen från Atom Egoyans hjärngripande filmer. På senare år har hon dock tagit det långa klivet, och ställt sig bakom digitalkameran. Blivit regissör, åjo, åjo. Demensdramat ”Away with her” var en hyfsat finstämd och välspelad historia, som gav hopp och mersmak. Nu följer hon upp med kärlekstragedin ”Take this Waltz”. Eller inte upp, utan ner. Följer ner.

En skådis jag uppskattar oerhört mycket just nu är Michelle Williams, som går från klarhet till klarhet i film efter film (borträknat Marilyn Monroe-filmen där hon hade ett karbonpapper till roll att brottas med). Hennes blotta medverkan i denna film borde vara en slags garanti för någon slags sevärdhet.

Och Michelle Williams prestation är verkligen sevärd, men knappast resten av filmen. På ett liknande vis som i fjolårets smått lysande ”Blue Valentine” lycaks hon gestalta en ambivalent rollkaraktär utan att för ett ögonblick framstå osympatisk.

Premissen är enkel, och vi känner igen den från andra filmer.
Michelle Williams och Seth Rogen (fin) är gifta. Lever ett monotont men tryggt liv. Det flyttar in en cool konstnärsgranne, som målar målningar och kör tuck-tuck. Allt Rogen inte är. Kanske kan grannen täppa till hålet i tillvaron?

Synd bara att grannen framställs som en komplett jubelidiot. Jag vet inte om någon kommer att uppfatta honom som ens likställd med Rogen. Det är som i Bröderna Marx-filmerna när det ska finnas en side-story med en sliskig smörskalle, och man inte förstår vem i världen som kan uppskatta denne.

Problemet stavas förmodligen L.U.K.E K.I.R.B.Y, en skådis jag aldrig har sett innan, och förhoppningsvis aldrig kommer att tvingas se igen. Jag ska inte säga att det är hans blotta fysikalitet som gör honom avskyvärd, jag är ju inte rasbiolog. Men det är någon slags kombination med hans kläder, hans röst, karaktären och staden – som gör det hela smått outhärdligt.

Hela filmen går ut på att Williams ska vela mellan de två männen, vilket hade varit helt och hållet verklighetstroget om de varit likvärdiga. Nu blir det bara oerhört långdraget, likadana scener som staplas på varandra.

Det finns ljuspunkter och idéer som också hade kunnat inkluderas i en bra scen. Nakenhet behandlas exempelvis på ett ledigt sätt, utan att sexualisera.

Och det finns spår av andra, bra regissörer. Exempelvis vår egen Bergman, i en lååång monologscen där vi bara får se Williams uttrycksfulla ansikte i närbild. Att man sedan därefter väljer att slakta scenen genom att klippa till en reverse-shot på Kirby som gråter och snyter sig i en näsduk- är oerhört talande för filmen.

Tekniskt är det begåvat, men tråkigt som fan. Fotot ser ut som en filmatisering av hemsidan Tumblr. Musiken består av trött Kanadensisk indiepop, samt ett vanhelgade användande av Leonard Cohens ”Take this waltz”.

Det här är en totalt misslyckad film. Men jag vill inte riktigt ge Polley näringsförbud än. Jag ser spår av någonting som skulle kunna vändas till något konstruktivt. Bara att hon ser till att låsa in Luke Kirby i någon form av slutförvaringsstation där ingen kan hitta honom.

Kim Ekberg