Recension - Bio

Det är dags att glömma Sugarman nu. Alla femmor och sexor, rosor och jubel. Allt är glömt.

”Pojktanten” är den nyaste produkten av det Svenska doku-undret, en desto mer givande helhetsupplevelse, båd psyk- och fys-iskt.

Pojktant*

(*samlingstermen för oviljan att kategoriseras som man eller kvinna. )
Sin klassificering ångras senare i filmen, vilket inte gör grundtanken mindre intressant.

Det handlar inte om längtan efter tillhörighet, utan snarare friheten att få slippa den alls.

Om filmen berättartekniskt är diffus, är den tematiskt desto mer koncis.
Det är oklart vem voice-overn tillhör, och det poetiska bildspråket trillar stundtals över kanten för det andligt innehållslösa.

Allt detta är mindre relevant,
Det handlar inte om att vara tydlig.
Det handlar om rättigheten att slippa definiera sitt varje andetag.
Att en klänning är en klänning är en klänning, snarare än könspolitiskt statement.

Som queer-gärning rent livsviktigt tack vare sin mänsklighet och ovilja till maskinell normativitet.

Navet utgörs av ett badkar där regissören Esther Martin Bergsmark och huvudsubjektet Eli Leven sammanfattar sitt förhållande till varandra och världen. En själslig och kroppslig rening så utdragen att huden hinner bli skrynklig och vattnet kallt (igen).

Osökt klipps det till långa dialoglösa sjok, poetiska bilder om man vill uttrycka sig fumligt. Ibland skriker det Cannon 5D för fulla halsar.
Men inte ens det kort-korta skärpedjupet lyckas diffusera filmupplevelsen.

Ljudet är nästan för jävla bra. En slags vinjettering av detaljer som minner om Tjeckoslovakien och sextiotlet.

Den lediga blandningen mellan dokumentär och spelfilm; teater, bok-recitering, och konstfilm- känns vital och riktig.
Jag tvivlar inte en sekund.
Plasten och naturen,
och plasten i naturen,
naturen i plasten.
Magisk brutalrealism när den är som bäst
och vackrast.

Kim Ekberg