Hope Springs

  • Speltid (min): 100
  • Release (Bio): 2012-09-07

Recension - Bio

Människans drivkrafter är dunkla. Varför vill man till exempel spela kubb? Eller göra film? Det förstnämnda är i bästa fall trevligt, det andra kan ofta tyckas mer meningsfullt. En chans att göra något för andra människor kanske. Och en möjlighet att få uttrycka sina mest trängande tankar och känslor inför det här att vara människa. Men skenet kan bedra. Ta Meryl Streep till exempel, en i början av sin karriär färgstark skådespelerska med integritet och pondus som radade upp roller i intressanta filmer som ”Deer Hunter” och ”Manhattan”. Idag har hon pondusen kvar men ganska litet i övrigt.

Regissören till ”Hope Springs”, David Frankel har tidigare bl.a. gjort ”Djävulen bär Prada” och ”Marley och Jag”. Han har nog aldrig haft andra ambitioner än att göra hyggligt professionella dussinprodukter och tjäna lite pengar på kuppen, som så många andra. Vad Streep och hennes motspelare Tommy Lee Jones har i filmen om ett krisande medelålders par att göra är mer gåtfullt. Visserligen skulle kampen mot bekvämlighetens och kontaklöshetens stagnation i ett borgerligt medelklasshem kunna bli en fantastisk film i händerna på människor med annat i sinnet än hur man på bästa sätt smeker sin publik medhårs. Men de förutsättningarna har knappast någonsin funnits vad gäller ”Hope Springs”.

Detta är film utan idéer, känsla och integritet. Det är överslätande, förlåtande och utan varje känsla för smak och stil. Äktenskapskrisen löses trots motstånd från mannen genom lite uppriktig parterapi med en återhållsam Steve Carell. Något ifrågasättande av relationens ålderdomliga könsroller eller snäva perspektiv sker egentligen aldrig. Hissmusiken flödar över alla gränser. Streep och Jones är ganska bra och fina, men de borde varit i en annan film. Eller helt enkelt stannat hemma och spelat kubb i trädgården.

Johannes Hagman

Kommentarer