Recension - Bio

Egentligen uppmuntrar jag all form av filosofiskt initiativ inom sci/fi-actiongenren. Matrix och Existenz banade väg för kombinationen hjärna+hjärnsubstans, och sedan dess har vi sett ett antal mer eller mindre lyckade försök på upprepningen.

Även i Looper finns pusselbitarna på plats. Solbrillorna, de svarta skinpajjerna, och de parallella verkligheterna. Till en början är det ganska underhållande tankegods, framtidens kamp mot den underutvecklade samtiden.

Misstaget blir egentligen att försöka förklara för mycket. Eftersom det är fråga om kvasivetenskap så faller viljan till förklaringar på sitt eget grepp.

Första halvan av filmen är helt okej ur underhållningssynpunkt. Det ser ut som att Wes Anderson regisserat action, snabba kameradragningar och åkningar i sidled. Skådespeleriet är lagom roligt castat och spelat.

Men helt plötsligt stannar handlingen upp och blir något slags kammarspel och pekoral om den heliga modern och det sociala arvet. Inte alls speciellt underhållande eller givande.

Dock är det ganska roligt att en film om överdådlig individualism kan sluta på ett vis som denna. Hur det går får ni se själva, något jag dock avråder er från eftersom vägen dit är så mördande tråkig. Många behöver lida och dö i onödan.

Kim Ekberg