Recension - Bio

Mikael Marcimain har under åren krönt sig själv till mästare av Svensk nittonhundratalshistoria. Nu debuterar han i det stora formatet, med en film som känns som en miniserie.

Det hela är oerhört habilt. Vi känner igen fingertoppskänslan från "upp till kamp". Hoyte van Hoytema registrerar med yttersta finkänslighet, och både tempo och dekor för tankarna till fjolårets genreuppvisning "Tinker, Taylor, Soldier, Spy". Man blir nästan Sverigedemokrat när man ser att en svensk film kan hålla internationell klass på det här viset.

Det är som att trollas tillbaka till sjuttiotalet då spänningsfilmen verkligen var spännande. "Call Girl" känns som en lyckad cocktail av "Alla presidentens män" och "Christiane F." (Med en hint av Widebergs "Mannen"-filmer.)

Man har verkligen fått till gubbsnuskigheten så att den känns som den ska, motbjudande och trovärdig. Som att den fortfarande styr landet. Efter filmen går jag på herrarnas pissoar och ryser av obehag.

Tyvärr känns filmen en smula obalanserad mellan de olika storytrådarna, och den hade gott tjänat på att blomma ut över en extra halvtimma. Då kanske som (gud förbjude:) miniserie på (exempelvis) SVT1.

Kim Ekberg