Recension - Bio

När Cinemateket visade "Turinhästen" hävdades det vara den "förmodligen enda chansen att se filmen på duk i Sverige". Bevisligen hade de fel eftersom Triart nu haft den goda smaken att begå ekonomiskt självmord genom att frälsa Svensson med ett av den sena filmhistoriens stora mästerstycken.

Tarr hävdar att detta är hans sista film, eftersom han redan sagt folket allt han vill. Och visst kändes det att han (och parhästen Ágnes Hranitzky) redan gick på tomgång i "The Man from London". Med "Turinhästen" spänns musklerna dock en sista gång, och summerar på ett bedårande sätt en hel filmgärning.

Filmen lånar upplägget från Philemon Arthur and the Dung och deras låt "Den sista veckan". En slags skapelseberättelse i reverse. Det är mer än lovligt tungt, nästan ett parodiskt exempel på kvalitetsfilm: svartvita tiominuterstagningar på bönder som sitter och äter sin sista potatis.

Metaforer och undertexter har Tarr alltid själv avfärdat som oviktigt i sina filmer. Det är dock omöjligt att blunda för bibliska motiv, eller Nietzsches filosofiska värld. Detta är uppenbarligen en värld där gud är död sedan länge. Människan får klara sig själv med det hon har, och det är inte mycket.

"Turinhästen" är en asketisk film som skildrar mänskligheten i dess mest avskalade lyster. Detta är verkligen livet för livets skull. En fader och en dotter lever tillsammans, vaknar, hämtar vatten i brunnen, äter potatis, går och lägger sig igen. Och så börjar det om. Det finns inget överflöd eller extravaganser, och inte några onödiga spekulationer över tillvaron.

När en granne kommer in och ber om brännvin, och sedan bjuder på en femminutersmonolog om alltings förfall, ber de honom att hålla käften och gå.

På dessa två sätt går det att närma sig filmen:

1. Som en metafor för Europa och Ungern, människors svårighet att mötas, en förgänglighetens fresk i två färger.

eller

2. Som en upplevelsefilm där hjärnan slås av och kroppen på. En omtumlande åktur där sanden piskar i ögonen och vinden viner i själen. Ett kargt landskap där ord har mycket lite att göra.

Kim Ekberg