Great Gatsby, The

  • Svensk titel: Great Gatsby, The
  • Originaltitel: The Great Gatsby
  • Speltid (min): 142
  • Release (Bio): 2013-05-17

Recension - Bio

Att förvandla F.Scott Fitzgeralds kultroman till actionpackat 3D-spektakel måste sägas vara en ytterst kontraproduktiv verksamhet. Men det är lite enligt Scorseses smugglarkod regissören Luhrmann arbetar. Något historiskt relevant stöps om till en postmodernistisk mardröm, och tappar helt sina ursprungliga värden.

Det finns ett klassicerande anslag som hade vissa utsikter att lyckas. Filmen börjar i svartvitt och låtsas-35mm. Till en början är vinklarna fasta, och påminner mer om ViewMaster än den huvudvärksfest vi gjort oss vana vid. Men det tar inte lång tid innan kameran börjar flyga över hav, slå volter, och klippa med stroboskopisk beslutsamhet.

Att låta Tobey Maguire fungera som en berättande everyman är ett klokt drag. På detta vis kan en mer litterär ton få en faktiskt knytpunkt i filmen, utan att framstå som tungfotad. Tyvärr ter sig manuset som totalt oredigerat. Berättarrösten spyr ur sig ord, och samma händelse kan upprepas ett femtal gånger. Samma godtycklighet genomsyrar bildspråket, de totalt onödiga kameravinklarna kan bara motiveras med att någon har bestämt att de ska vara så.

Jag känner igen känslan från tevespelens värld. Deras mellansekvenser är ofta slumpgenererade och klumpiga i sin vilja att framstå cinematiska. Great Gatsby känns lika digital i sin stelhet, men här får vi aldrig plocka upp handkontrollen och spela själva. I ärlighetens namn vill jag inte heller spela det här spelet.

Rent visuellt kan bara "Gatsby" betecknas som en skräckupplevelse. Inte för att designen av den digitala rekvisitan, kläderna eller frisyrerna är så pjåkiga. Som stillbilder gör sig denna film förmodligen ganska bra. Det är i rörelse och ackompanjerat av sin smaklösa Loreen-musik som avsmaken infinner sig i denna burlesk.

Men den verkliga kritiken riktar jag mot det styvmoderliga behandlandet av källtexten. Om exempelvis en Billy Wilder fått regissera hade det förmodligen resulterat i en gäckande film, med klara Citizen Cane-kvaliteter. Det är obegripligt att Baz Luhrmann valt att bygga en karriär på att kombinera idéer och utföranden som missgynnar varandra så mycket som möjligt.

Kim Ekberg

Kommentarer