Recension - Blu-ray/DVD

Nej men tjena, en ny film om Leatherface och hans favoritverktyg, så förbaskat onödigt. Så tänkte jag (återigen) när jag först fick höra talas om ”Texas Chainsaw 3D”. Efter att ha sett det oslagbara originalet, dess tre uppföljare, nyinspelningen och dess prequel var jag måttligt intresserad av att se fler inlägg i denna till synes evighetshistoria.

Men sedan läste jag mer om själva upplägget och blev mer intresserad. Årtionden efter händelserna i den första filmen får den unga kvinnan Heather besked om att hennes farmor dött och efterlämnat ett gods i Texas. Det kommer som en överraskning för Heather, inte minst för att hon inte kände till denna mormor över huvud taget. Hon berättar detta för sina föräldrar, som blir allt annat än entusiastiska. Det kommer snart fram att hon är adopterad, och i smärre chock lämnar Heather staden för att tillsammans med pojkvännen och ett par kompisar ta bilen till Texas och kolla in arvet.

Väl på plats möts de av ett flådigt hus, fullt möblerat och med massor av värdesaker. Men i källaren finns det något man inte hittar i alla hus, inte ens i Texas. Bakom en ståldörr bor nämligen Heathers för henne okände kusin. Mannen med läderansiktet...

”Texas Chainsaw 3D” börjar med återblickar från originalfilmen och är sedan myten trogen, även om den bortser från alla uppföljare som gjorts under åren. Flera av de gamla originalskådisarna är med, såsom Bill Mosely, John Dugan, Marilyn Burns och Gunnar Hansen. De flesta spelar dock inte samma roller som de gjorde för 40 år sedan (undantaget Dugan), men det är ändå trevligt med denna hyllning.

Faktum är att jag blev väldigt positivt överraskad av filmen, den var mycket bättre än vad den egentligen borde vara. Visst, den är inte tillnärmelsevis lika skrämmande som originalet men idén är riktigt bra. Sedan har jag ett litet kontinuitetsproblem; originalfilmen utspelades 1974 och den här filmen utspelar sig uppenbarligen i nutid, med smartphones och allt. Så hur Heather, som enligt filmen var bebis i slutet av originalfilmen, kan vara i tjugoårsåldern förstår jag inte riktigt. Men å andra sidan, skit i det och njut istället av en oväntat bra uppföljare.

Fredrik Liljegren, chefredaktör