Recension - Blu-ray/DVD

Efter den ganska annorlunda, men mycket läckra U-turn (1996) hamnar vi åter i det traditionella Oliver Stone-landskapet med hans nya film. Och samtidigt inte, för Stone har med denna sportfilm om amerikansk fotboll lagt konspirationsteorierna och det politiska rävspelet på hyllan. Även om det självklart finns en del politik med i filmen, så fokuseras historien mer på människorna runt och i fotbollslaget Miami Sharks. Any Given Sunday är en rak, simpel och medryckande film om ett lag i nerförsbacke som kämpar sig tillbaka och blir vinnare. ”The american way of life”, helt enkelt. Jag känner mig lite kluven till denna film. Förstå mig rätt, jag gillar Stone. Plutonen, Född den fjärde juli, JFK och inte minst Natural Born Killers är otroligt bra rullar, men i Any Given Sunday så handlar det om en sport jag inte vet ett jota om. Och inte är så överdrivet förtjust i heller. Det handlar om en massa testeron, om stora, kraftiga karlar som pucklar på varandra och det skriks en massa och det är full fart i två timmar och trettio minuter, ungefär. Nu blir det ändå rafflande, engagerande och underhållande att se på, mycket på grund av Stones sätt att berätta. Han är ju inte direkt känd för att vara nyansernas mästare, men filmerna är alltid stora, bökiga, bråkiga och omtumlande att ta sig igenom. Lika fysiska som Stones filmer är, lika fysiskt känns det att ta sig igenom dem. Man stapplar liksom ut från biografen efteråt.

Men samtidigt blir det i Any Given Sunday ett problem med berättarformen. Jag förstår att Stone vill att publiken ska vara med på planen, vara med i omklädningsrummet, man ska nästan kunna lukta till sig svetten och laddningen och intensiteten i luften. Men det vildsinta, hysteriska kameraarbetet blir efter ett tag en belastning för filmen. Det är aldrig en lugn stund, kameran är aldrig still, det klipps á la MTV och det zoomas in och det zoomas ut, skärpa och oskärpa, svartvitt och färg. Bildspråket är så yvigt och galet att man blir sjösjuk och till slut tänker man nästan mer på det tekniska än på själva filmen. Och det är ju inte någon hit. Men jag skrev nästan, för Stone lyckas ändå göra historien intressant och det tillskrivs mest skådespelarna, som alla gör ett bra jobb.

Pacino är som vanligt bra, även om han här mest skriker och viftar med armarna. Diaz gör en otacksam roll på ett trovärdigt sätt. Hon är lagets president och står för den nya, moderna synen på sporten där pengar och media spelar stor roll. Coachen Pacino håller inte med och konflikter uppstår. Nya namnet Jamie Foxx spelar supertalangen Willie Beaman som blir lagets frälsare, utåt sett i alla fall. Han är en ensamvarg i en sport som bygger på lagspel, men han showar och gör media lycklig. Men även han får lära sig att man måste vara en i laget, att man bara kan vinna som ett lag och inte som en grupp individer.

Det märks i filmen att Stone tänkt på romartidens gladiatorer, för han framställer spelarna på ett nästan mytiskt, övernaturligt sätt. Det hela utvecklas nästan till ett krig kamp mellan sportens utövare (som bara vill spela och vinna) och ledarna, politikerna och media (som bara har dollartecken i ögonen). Ambitiöst, pretentiöst och stundtals larvigt. Som vanligt med Stone. Men också stundtals oerhört bra, också som vanligt med Stone.

Göran Skoglund