Gravity

  • Svensk titel: Gravity
  • Originaltitel: Gravity
  • Speltid (min): 87
  • Release (Bio): 2013-10-25
  • Release (Blu-ray/DVD): 2014-03-05
  • IMDb: Gravity

Recension - Bio

Efter att ha sett klippet som legat på internet, en jättelång tagning där kameran svävar fritt i rymden kring exploderande metallskrot, var det enkelt att föreställa sig en storslagen filmupplevelse. ”Gravity” lyckas mot alla odds bli en av årets mest småskaliga och trångsynta filmer.

Redan i den förra filmen ”Children of Men” började regissören Alfonso Cuaron att mixtra med idén om en metafysisk kamera. Med hjälp av datorn kunde man sammanfoga flera kompositer till tillsynes ändlösa tagningar. I ”Gravity” är kameran ännu mera en idé än ett fysiskt föremål.

Utsikterna att göra filmen i en enda ”tagning”, har varit så goda att bara lathet kan förklara dess frånvaro. Intrigen utspelar sig i vad som skulle kunna förlåtas som realtid, och det tyngdlösa tillståndet är en ursäkt som motiverar excentrisk kameraföring. Men bortsett från sekvensen vi sett på www klipps det friskt och vågat.

Inte för att tekniska skrytbyggen nödvändigtvis legitimerar utövande av ren idioti, men i det här fallet hade man behövt allt spackel som stått att finna för att täcka det fallfärdiga manusskelettet. Sällan har ett manus känts så lite som en film. Varje händelse bygger på en plantering sedan tidigare, och Joseph Conrads hjälteresa frustar som på steroider. Sandra Bullock håller pampiga tal om sin döda fyraåring och symfoniorkestern spelar som om vore den på ett sjunkande fartyg.

Jag kommer på mig själv med att sitta och hoppas att det ska gå dåligt för karaktärerna i filmen, och därmed tappar den en smula i sin tänkta spänning. Det är nästan parodiskt spännande, alltid ska en metallskrot passera huvudet precis, alltid får de tag i det sista möjliga handtaget innan den ändlösa rymden. Nä tacka vet jag ”For All Mankind” som besitter samma känslospektra (och även samma patriotiska pompa och ståt), men känns mer som att äta soppan än att bara läsa receptet.

Kim Ekberg

Kommentarer