Recension - Bio

I all ärlighets namn är The Limey en rätt konstig och udda film. Sällan, om någonsin, har jag sett ett så avancerat och komplicerat bildspråk som regissören Steven Soderbergh trollar fram. Här kastas vi vilt mellan olika tider och händelser och en scen innehåller sällan mer än en mening innan vi befinner oss bak i tiden… eller fram.

Men! Vi är inte så konfunderade som man skulle tro. Soderberg håller snyggt i regitrådarna och även om man ibland funderar på var i tiden man befinner sig, så håller det täta tempot och den välberättade historien oss på stolskanten hela tiden. Manus, som i detta fall är näst intill genialt, skulle kunna vara vilken som helst hämndhistoria, men i Lem Dobbs’ händer har den blivit något utöver det sedvanliga. Historien om pappan som vill hämnas sin dotters mystiska död har vi sett många gånger, men aldrig såhär.

Terence Stamp spelar den gamla engelska kåkfararen, som tar sig till USA för att få reda på varför hans dotter dog. Han konfronteras med råbarkade amerikanska gangsters, men uselt har de preparerat sig inför engelsmannens besök. Britten saknar samvete och rena metoder då han löper amok bland allehanda kriminella i jakt på sin dotters mördare.

Vill man se och uppleva renhårig action med standard spänning och mediokra skådespelare ska man hålla sig borta från The Limey. Vi som uppskattar avancerad skådespeleri och ett icke-linjärt regisätt, fascineras av Soderberghs stil. Filmen speglar en atmosfär snarare än en isolerad händelse. I takt med att man hoppar fram och åter i bildspråket, lär man sig också att uppskatta och förstå helheter. Soderbergh har lånat från ”Poor Cow”, en 60-tals film med Stamp i huvudrollen, för att skapa trovärdighet i tillbakablickarna. Och det funkar alldeles utmärkt.

Den allmänna kritikerkåren har enigt uppskattat denna film, emedan åsikterna bland slutanvändarna har varit av mera varierande slag. Vissa har inte sett vitsen med den rätt häftiga klippningen och Stamps överdrivna Cockney-dialekt (han är engelsman) och anser allmänt att filmen inte har några nervkittlande spänningsmoment = dålig film.
Andra åskådare har ansett att detta är en skitcool film som är välspelad, vackert fotad, okonventionellt berättad, enkel och effektiv. Jag håller med den senare kategorin filmtittare.

Jag är inte genomförtjust i filmen och ser att man i vissa fall har klippt och skurit bara för originalitetens skull. Likaså är Peter Fonda ett dåligt val i skådespelargänget, men hans prestation vägs upp av Stamps och Luis Guzmans enorma prestationer. Lesley Ann Warren är med på ett hörn och det var inte igår man såg skymten av denna utmärkta skådespelarinna.

Om regi, manus och klippning är av hög klass, så är även musiken det. Sällan har ett score varit så utmärkt som här. Bilden och ljudet håller inte riktigt samma höga klass, men kan ej heller karakteriseras som dåliga. Snarare standard.

The Limey stryker inte medhårs och rekommenderas för alla som vill skippa skitsnacket och se en riktigt annorlunda och mycket välberättad historia. Bruce Willis i alla ära, men Stamp’s the Man! En coolare typ får man leta efter.

Jan Ahlgren