Recension - Blu-ray/DVD

Efter att den första filmen gjorde stor succé året innan var ”Teenage Mutant Ninja Turtles 2 – Kampen om Ooze” ett faktum. 1991 hade den premiär på biograferna och gjorde även den stor succé.

När Splinter och hans sköldpaddselever Michaelangelo, Leonardo, Donatello och Raphael får reda på att det fortfarande finns en behållare med ”ooze”, samma ämne som muterade de fem vännerna, kvar bestämmer de sig för att illa kvickt lägga vantarna på den innan den hamnar i fel händer. De är dock inte ensamma om att leta efter den, deras ärkefiende Shredder har också planer för ämnet. Än en gång måste de våra gröna, pizzaälskande ninjas kämpa mot den ondskefulla Fotklanen...

Den första filmen var visserligen en succé, men många föräldrar klagade över det våld som förekom i den. Så för att göra dem lite gladare – och för att kunna sälja fler biljetter - bestämde sig filmskaparna att hålla våldsamheterna på ett minimum och faktum är att trots alla slagsmål använder sig inte sköldpaddorna av sina vapen alls under filmens gång. Konstigt kan tyckas, men det fungerar helt OK ändå.

När filmen började visas på duken hemma var jag helt övertygad om att jag hade sett den tidigare, men allt eftersom filmen gick blev jag mer och mer osäker på huruvida jag verkligen hade gjort det eller om jag bara inbillat mig. Det enda jag med hundra procents säkerhet visste att jag sett tidigare var det ”stora musiknumret”, med ingen mindre än Vanilla Ice. Resten... ja, jag vet faktiskt inte. Hur som helt, nu har jag i alla fall sett den och det var en inte helt oangenäm upplevelse.

Det är en barnslig film, absolut, men rolig och harmlös. Filmens största problem är att den är fullproppad med skämt och referenser som daterar den enormt. Av de barn som ser filmen idag känner garanterat inte många till tidigare nämnda Vanilla Ice. Lägg därtill ett antal skämt med en poäng som är helt omöjlig att förstå såvida man inte ”var där” när det begav sig.

Filmen får en stark tvåa i betyg. Den är inte lika bra som sin föregångare, men inte långt ifrån.

Fredrik Liljegren, chefredaktör