Natt på museet - Gravkammarens hemlighet

Recension - Bio

På naturhistoriska museet i New York håller nattvakten och tillika nattevenemangschefen Larry Daley som bäst på att planera en ny, imponerande show som ska imponera på diverse finansiärer. Men något går fel och alla de museiföremål som nattetid väcks till liv tack vare Ahkmenrahs tavla beter sig väldigt konstigt och skrämmer iväg besökarna.

Det visar sig att den magiska tavlan drabbats av en mystisk korrosion, som påverkar museets invånare negativt. Fast besluten att rädda tavlan, och därmed alla sina vänner, bestämmer sig Larry för att ta med sig tavlan och Ahkmenrah till British Museum i London, där Ahkmenrahs föräldrar finns utställda. Larrys förhoppning är att tavlan ska kunna väcka dem till liv och att de ska kunna hjälpa till att rädda tavlan. Men det är lättare sagt än gjort.

När ”Natt på museet” hade premiär 2006 tyckte jag att det var en varm och mysig film med klar matinékänsla. Uppföljaren från 2009 var jag dock inte lika imponerad av, så det var med lagom höga förväntningar jag satte mig i biofåtöljen för att se den sista delen i trilogin. Glädjande nog var den här filmen mycket bättre än den första uppföljaren, och lyckades absolut hitta tillbaka till den magiska glädjen som genomsyrade den första filmen.

Ben Stiller funkar jättebra som i huvudrollen, lite mer nedtonad jämfört med tokrullar som ”Zoolander” men fortfarande väldigt rolig. Owen Wilson och Steve Coogan funkar fortfarande lika bra tillsammans i sina roller som miniatyrfigurerna Jedediah och Octavius. Och Robin Williams… I sin allra sista roll (förutom en röst i filmen ”Absolutely Anything”) visar han än en gång vilken fantastisk skådespelare han var. Även Mickey Rooney gör sin sista roll här, även om hans bortgång var lite mindre oväntad om man får uttrycka det lite ofint.

Filmen innehåller också en riktigt rolig cameo, men jag vill inte avslöja av vem och därmed förstöra överraskningen för er.

I mitt tycke är ”Natt på museet: Gravkammarens hemlighet” ett härligt matinéäventyr för hela familjen, och ett värdigt avslut på en fin filmserie.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer