Recension - Bio

Pyttesmå superhjältarna Ant-Man och frugan Wasp var i serietidningarnas värld två av grundarna till Avengers, tillsammans med Hulken, Thor och Iron Man. Ant-Man var till och med den briljante (eller korkade) forskaren som uppfann mördarroboten Ultron, och inte Tony Stark. Men i Marvels filmuniversum är storyn annorlunda.

Den förste, åldrade Ant-Man heter Hank Pym (Michael Douglas) och gör allt för att skydda världen från exploateringen av hans revolutionerande krympningsuppfinning Pym-partiklar. Pyms före detta lärling, hänsynslöse Darren Cross (Corey Stoll), är nära att återskapa tekniken och får snart storhetsvansinne på kuppen. Den där Cross måste vara den elakaste skurken i mannaminne. Vem annars har hjärta att aggressivt hota en liten flicka och likvidera söta små lamm? Det skulle inte ens Red Skull göra.

Tillbaka till handlingen. Uppfinnarjocken Pym rekryterar den hygglige tjuven Scott Lang (Paul Rudd) för att som den nye Ant-Man bryta sig in i Cross-bovens välbevakade högkvarter och förstöra den farliga krympningsteknologin. Hank Pyms hårdnackade dotter Hope (Evangeline Lilly) hjälper halvt motvilligt till att träna Lang Teskedsgumman-style. Både den äldre och yngre upplagan av Ant-Man har problem med att knyta an till respektive dotter, vilket storymässigt ger superhjältarna mer kött på benen. 

Redan 2006 började den brittiske regissören och manusförfattaren Edgar Wright (”Shaun of the Dead”) målmedvetet utveckla ”Ant-Man” som filmprojekt. I slutändan drog inte han och Marvel riktigt jämnt. Ersättaren Peyton Reed (”Yes Man”) måste ges kredd som lyckad sista-minuten-regissör. Slutprodukten är riktigt stabil och olik någon annan Marvel-film.

Filmen börjar lite trevande som en ungefärlig betygstrea, men byggs upp till en genuin fyra när den på ett tillfredsställande sätt går i mål. Krympningsscenerna är snyggt gjorda med myriader av myror och vardagliga föremål som komiska dödsfällor för en minimänniska. Gästframträdanden av agent Carter (Hayley Atwell) och en New Avengers-medlem välkomnar på ett organiskt sätt Ant-Man till den stora cinematiska Marvel-familjen.

Det här är lätt en av de roligaste Marvel-rullarna. Ensemblen har bra tajming överlag. Scott Langs kriminella knäppgöksgäng i synnerhet bidrar med många lustigheter. Mycket av humorn bygger på vältajmade klipp från miniatyrstorleksaction till normalstorleksperspektiv, som de geniala leksakstågscenerna. 

Paul Rudd känns lika självklar och skön som Ant-Man som Robert Downey Jr. gör som Iron Man. Lilleputten och hans fantastiska Pym-partiklar dyker upp igen i nästa års knökfulla ”Captain America: Civil War”. Det ser jag fram emot.

Förresten. Sitt kvar i biosalongen och upptäck två bonusscener efter ”Ant-Mans” eftertexter. (Men det vet väl alla vid det här laget?)

Johan Karlsson