Recension - Blu-ray/DVD

Coyote Ugly är signerad Jerry Bruckheimer, mannen som bl a givit oss filmer som Armageddon och Gone in 60 seconds. Tillsammans med regidebuterande David McNally bjuder han på en föreställning i sämsta generation X Cocktail anda.

Piper Perabo spelar Violet Sanford, USA:s småstads flicka personifierad: naiv, vacker och talangfull. Violet lämnar sin överbeskyddande men kärleksfulla pappa (John Goodman) och beger sig till New York för att söka lyckan som sångskrivare. Hon blir snart varse om att det inte är så lätt som hon trodde att det skulle vara. För att försörja sig börjar hon jobba på stans hetaste och sexigaste klubb, Coyote Ugly. Låter det intressant? Nej, jag tänkte väl det… Till ingredienserna kan vi då lägga en svartsjuk men mycket stöttande pojkvän, en bitchig men kärleksfull chef samt en oroväckande tråkig vän. Låter det bättre? Hoppas det, för roligare än så här blir det inte.

Coyote Ugly påminner om en amerikansk tårta, snygg på utsidan men torr på insidan. Vi lockas i trailern av snygga, sexiga tjejer som åmar sig till hög musik, när jag tänker efter så påminner det mer om en rapvideo ala Sisqo (Thongsong mannen) än en film. Det finns dock ljuspunkter i filmen även om de inte är många, men när de dyker upp så lyser de kraftigt och John Goodman's insats är en sådan. Goodman är riktigt bra och övertygande som den smått förvirrande pappan, och gudarna ska veta att den trovärdigheten behövs i en film som den här. Piper Perabo (Violet) har inte gjort något nämnvärt innan hon medverkade i Coyote Ugly, och det är väl knappast troligt att någonsin kommer göra det. Hennes agerande består mest av att läsa innantill från manuset och att mima till diverse låtar (Kunde de åtminstone inte synkat ljudet..). Maria Bello (Lil, Coyotes ägare) hade som bekant en roll i Payback och redde ut det bra, här lyckas hon däremot inte alls, hon får inget grepp om sin roll och känns onödig i handlingen. Lee-Anne Rimes förtjänar dock en liten eloge för sin cameo.

Men det är inte bara skådespelarna som gör en film bra tänker ni nu, och det är sant, men de spelar en väsentlig roll och utan trovärdighet och engagemang så har vi i publiken tråkigt.

Manuset då? Ja det finns ett, men mer än så är det inte. Efter ett tag så blir man bra trött på att bli levererad klyscha på klyscha, moralkaka på moralkaka och jag börjar bli riktigt trött på konceptet som framställs i Coyote Ugly; Ung flicka lämnar barndomshemmet, ger sig ut i vida världen, känner sig ensam och förvirrad, träffar pojke, blommar upp och sen är det frid och fröjd resten av livet. Lite mer djup en så har vi väl ändå rätt att begära. Det är som om regissören inte har förstått att vi som publik kräver mer än ett snyggt yttre att titta på (för Coyote är onekligen ganska snygg, snabbt effektivt foto tillsammans med bra musik skulle kunna bli en lyckad kombination, men inte som film. Kanske borde David McNally söka jobb på MTV). Nej gott folk, jag vill gärna känna att jag blivit berikad med något mer än huvudvärk när jag sett en film, den känslan infann sig inte när jag såg Coyote Ugly. Tomheten och saknaden av kvalité var så tydlig att det stundtals blev riktigt pinsamt...

Anneli Andersson