High Fidelity

  • Svensk titel: High Fidelity
  • Originaltitel: High Fidelity
  • Speltid (min): 109
  • Release (Bio): 2000-09-01
  • Release (Blu-ray/DVD): 2001-02-14

Recension - Blu-ray/DVD

Äntligen är den här! Filmen för alla oss vars värld ständigt kretsat kring musik, film, frosseri i populärkultur och tjejer. Den definitiva filmen för oss som älskar att göra blandband och som roas av att lista allt från världens bästa skivor till de bästa Bondbrudarna. Och som ser det som något av det bästa i livet och som aldrig riktigt växer upp.

Stephen Frears filmatisering av Nick Hornbys moderna kultklassiker med samma namn pratar direkt till mig på många sätt. Först och främst; detta är en film som jag sett fram mot länge, men när rapporter kom om att amerikanarna hade köpt rättigheterna och placerat handlingen i Chicago istället för London, så blev man ju lite konfunderad. Hur skulle det funka? Skulle inte hela charmen med boken, med Rob och hans skivaffär och alla pubar de går på, gå förlorad då? Hornbys bok är ju så brittisk och det är en av anledningarna till varför åtminstone jag älskade den.

Men mina farhågor kom på skam, och en faktor bakom det kan bero på det allmängiltiga i storyn till High fidelity. Vad boken och filmen handlar om är ju kärlek, ex- tjejer, musik, film, hatkärleken till sitt jobb och det svåra, men roliga i att göra listor över allt möjligt och omöjligt. Alltså sånt som gör livet värt att leva och som nog nästan alla kan känna igen sig i. Så spelar det då egentligen någon roll om miljön är i England eller i USA? Nja, jag tycker nog inte det efter att ha sett denna underbara film.

Det är möjligt att de riktiga popdårarna, de trendiga britt-popälskarna som tycker att allt som kommer från England och helst Manchester är det enda som gäller, avfärdar nog filmen på en gång. Men då Frears (som ju är britt) hela tiden ligger så nära bokens själ och verkligen är trogen texten i dialogen och karaktärerna, speciellt Rob och hans utläggningar om tjejer och musik (började jag lyssna på musik för att jag kände mig eländig eller blev jag deppig för att jag lyssnade på musik?), så funkar det och dessutom med besked. Visserligen satt jag ibland och tänkte, det här är inte den High fidelity som jag har läst. Men det gör inget, för efteråt var jag på så gott humör och så nöjd att det (i mina ögon) inte kan ha varit något annat än en perfekt tolkning av boken.

Det som möjligen kan skilja mig från en mindre musik- och filmfrälst typ som inte förstår det där med charmen att göra listor över allt möjligt, är att där jag verkligen älskar denna film, kan den andre tycka, jo den var väl okey, smårolig sådär, men Rob och hans polare, de måste ju växa upp… (vilket är en kommentar jag själv ofta tagit emot.)

Är man helt insnöad på musik (framförallt independent) och populärkultur överhuvudtaget och tycker att den världen är på blodigt allvar, ja, då blir man kär i en film som denna. Så är det bara. Det är en film för alla som känt sig lite utanför, lite misslyckade, som i andras ögon aldrig verkar bli något. Något vuxet alltså. Som har fastnat i det där som man borde ha lämnat bakom sig…
Men vad som samtidigt gör High fidelity till en film som angår alla och som känns bred, är att den rör vid universella teman och gör det på ett både humoristiskt och seriöst sätt. Kärlek, sex, tjejer, musik, gå på puben, vantrivas på jobbet, livskriser etc…

Rob genomgår en förändring från filmens början till filmens slut och vi känner av det. Vi känner igen oss och blir gripna och underhållna- på en och samma gång. John Cusack går från klarhet till klarhet. I I huvudet på John Malkovich upptäckte en bredare publik vad vi andra vetat hela tiden- att han är en vår tids bästa skådisar. I High fidelity är han fenomenal. Hela skådisensemblen är, för den delen, mycket bra och den danska tjejen Iben Hjejle (som var med i dogma-rullen Mifune, häromåret) är både knäckande snygg och bra. För att ta ett exempel. Och bara birollerna i sig är skäl nog att gå och se filmen, vad sägs om Lisa Bonet, Tim Robbins, Joan Cusack och Lili Taylor? Och Catherine Zeta-Jones som är "unbilled", dvs inte med i rollistan, och Bruce Springsteen i en "cameo"? Inte illa pinkat, så att säga.

High fidelity är alltså årets kanske roligaste och mest charmiga film. Allt från förtexterna till anslaget, tonen och musiken, dialogen, miljöerna, karaktärerna, till eftertexterna är fantastiska och jag hoppas många, både musiktokiga och "vanliga Svenssons", kommer att se den. För det är en film som förtjänar en storpublik. Och med tanke på hur många som läst och älskat romanen, så borde filmen bli en hit. Det är den i alla fall redan i mina ögon.

Göran Skoglund

Andra recensioner

Kommentarer