Recension - Blu-ray/DVD
Nicola är skolans populäraste tjej, hon är med i "innegänget", engagerar sig i olika skolföreningar och organiserar den stora jubileumsbalen som skall hållas vid skolavslutningen. Hon har siktet inställt på den populäre skolbasketstjärnan Brad som hon planerar att gå på balen tillsammans med. Brad har dock andra planer och bjuder ut en annan tjej, vilket lämnar Nicola alldeles ensam till balen. Hur skall detta se ut, skolans poppis-tjej ensam på balen, den bal som hon dessutom organiserat och jobbat med hela läsåret. Nej något måste ske. Hon bestämmer sig för att gå med sin "utflippade" granne som efter många om och men går med på förslaget. Men först måste han stylas om, hon kan ju inte gå på bal med en slashas. Självklart visar det sig att det som började som en överenskommelse snart övergår till kärlek, á la Can´t buy me love, och alla bitar faller på plats på den stora skolbalen (var annars). För att alla eventuella beska eftersmaker skall elimineras hittar även de båda huvudpersonernas singelföräldrar varandra och allt blir frid och fröjd. Slutet gott allting gott. Har vi sett det förut? Jajamensan. Ett antal gånger. Och det blir inte bättre.
Drive me crazy är bara en i raden av usla amerikanska collegefilmer som har förpestat videohyllorna den senaste tiden. She´s all that, 10 things I hate about you, Jawbreaker och Never been kissed för att nämna några övriga. Drive me crazy kan mycket väl vara den absolut sämsta av dessa vidriga filmer.
Huvudrollerna i Drive me crazy görs av Melissa Joan Hart och Adrian Grenier. Melissa Joan Hart är lika dålig som filmen i övrigt och hon borde hålla sig till tv där hon genom Sabrina, the Teenage Witch gjort sig ett namn. Hennes skådespelartalang räcker uppenbarligen inte till i långfilmsformat. Motspelaren Adrian Grenier är en ung lovande skådespelare som bland annat spelat med i Woody Allens Celebrity, som hade Sverigepremiär tidigare i år, och John Waters senaste film Cecil B. DeMented. Greniers roll i Drive me crazy är dock oinspirerande och tråkig och lär inte ge hans karriär en spark i rätt riktning, man får hoppas för hans eget bästa att filmen bara var ett tillfälligt snedsteg. Filmen regiseras av den lite orutinerade regissören John Schultz som bara har en film bakom sig och det märks.
Collegefilmerna har inte förändrats så mycket sedan 80-talet och det handlar fortfarande om töntar, coolingar, kärlek och skolbaler. Genren har väl egentligen aldrig varit så lysande men 80-tals filmerna kommer undan med det på ett helt annat sätt än vad 90-tals filmerna gör. Då var det fortfarande nytt och fräscht och filmerna tjänstgjorde mer som tidsandemanualer än som några speciellt bra filmer. Då denna roll har försvunnit för 90-tals filmerna känns de bara trötta och ointressanta (eller också är det jag som har blivit äldre) och de nya filmerna kommer inte upp i samma nivå som exempelvis John Hughes The Breakfast club (1985) och Steve Rashs Can´t buy me love (1987). Så snälla USA, skona oss från dom här filmerna och låt collegefilmsgenren för evigt vila i 80-tals graven där den hör hemma.
Kommentarer