Recension - Bio

Jag minns inte exakt när jag läste Stephen Kings ”Det”, denna tegelsten till roman. Den släpptes ju 1986, och jag vet att jag läste den innan miniserien från 1990 kom, så det är åtminstone 27-30 år sedan. Jag har inte läst om den sedan dess, men stora delar har funnits kvar i mitt medvetande hela tiden.

Jag gillade faktiskt den gamla miniserien, även om det säkert är 20 år sedan jag såg den sist. Framförallt minns jag att Tim Curry var fantastisk som clownen Pennywise, men jag minns också att jag gillade John Ritter som den vuxne Ben, och att Seth Green spelade den så varulvsrädde Richie som ung. Samma Seth som flera år senare själv fick spela varulv i den magnifika ”Buffy – The Vampire Slayer”-serien.

Men nu är det nya tider, 27 år har gått (uh-oh) och en ny dramatisering har precis haft premiär på biografer runt om i världen. Man har valt att enbart ta med karaktärernas första batalj mot Pennywise, när de var barn, i den här filmen. En uppföljare med deras andra, vuxna kamp har planerad premiär 2019. Dessutom har man flyttat fram historien tidsmässigt, barnen växer nu upp på 80-talet istället för 50-talet, vilket jag ser två fördelar med. Dels har dagens publik lättare att ta till sig 80-talet, och dels kommer del två kunna utspela sig i nutid, vilket blir betydligt enklare för filmmakarna.

Så hur är filmen då? Är den läskig? Mitt högst personliga svar är ett rungande JA! En riktigt ruggig stämning byggs stadigt upp, och det var vid flera tillfällen som jag hoppade till i biostolen. Biostolen ja, låt mig återkomma till den mot slutet av denna text.

Skådespelarna är perfekta i sina roller. Av barnen kände jag bara igen en sedan tidigare, Finn Wolfhard (vilket fantastiskt namn!) som spelar Richie var ju också med i Netflix-serien ”Stranger Things”.

Samtidigt som barnen i filmen hittar varandra och bygger upp en livslång vänskap på det vackra sätt som bara barn kan, är alla vuxna i filmen obehagliga individer på ett eller annat sätt, men värst är givetvis den demoniske clownen Pennywise, skickligt spelad av vår egen Bill Skarsgård. Jag tror inte att han kommer att få ont om jobberbjudanden den närmaste tiden.

En mycket bra film, stundtals rejält otäck, som får mig att längta efter 2019 och del två i berättelsen.

Just det ja, biostolen. Det visade sig under mitt besök att SF Bergakungen i Göteborg har bytt ut sätena i sina salonger. Välbehövligt förvisso, de var rejält luggslitna. Men den rad jag brukar sätta mig på, med extra benutrymme, hade fått en annan klädsel än de övriga. Istället för den klassiskt röda plyschen hade dessa stolar fått en svart klädsel i skinnimitation. Snyggt, men klädseln andades inte alls! Det blev ganska svettigt längs ryggen och… ryggslutet. Inte helt genomtänkt SF!

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Andra recensioner