Recension - Blu-ray/DVD

Det finns en kategori amerikanska komedier vars soundtrack alltid får högsta betyg. Dessa filmer är totalt smockfyllda med gamla goa hederliga jazz-standards, från Sinatra till Bennett. Gemensamt mer har de att de oftast utspelar sig under ett år, eller längre tid. När Harry mötte Sally höll visserligen på flera tio år, men de slutar alltid vid jul och nyår. Det är då de upptäcker att de älskar varnadra efter att ha blundat för det oundvikliga under en lång tid.

Alla män har en dröm. Att kunna förstå sig på kvinnor. Och de få män som tror sig kunna göra det, skulle bli lika förvånade som Nick Marshall om de fick uppleva vad han fick efter den där olyckan i badkaret som innefattade en hårtork… Men hur ska man då leva med det? Jag menar, att alltid höra vad kvinnor tänker måste ju någonstans bli påfrestande. Men det behöver ju inte vara så heller. Man kan till exempel ta till vara på det och utnyttja det.

Vad kvinnor vill ha är ännu en sådan film. Sinatra sjunger I’ve got you under my skin och det är en fröjd att se (dock inte höra) Mel Gibson göra en Fred Astaire-dans till hans underbara I won’t dance. Bara detta är anledning nog att rusa till skivaffären och köpa en samling med de riktigt sköna klassikerna. Så vad gäller musiken så kammar Vad kvinnor vill ham hem hela potten.

Men filmen då? Mel Gibson har som jag ser det två olika sidor. En där han spelar hård och skrikande tuffing eller vilde och snyftar hulkandes när han tittar på betydelsefulla fotografier. Den andra Gibson är när han är en hyvens kille. Han gör snälla saker, höjer sällan rösten och gråter aldrig. Han förför kvinnor på löpande band och han är trots allt ganska kul. I Vad kvinnor vill ha är han den sistnämda killen. Han bjuder mycket på sig själv och får publiken att skratta. Men när han är tillsammans med underbara, vackra, charmiga och oskuldsfulla Helen Hunt, hamnar han nästan i skymundan. Helen Hunt är alltid bra. Det må hända att Gibson kan läsa hennes tankar, men han kan inte mäta sig med hennes utstrålning. Gibson är ingen Tom Hanks eller Billy Chrystal, men han misslyckas inte heller. Känslan av att Hunt och Gibson rakt igenom är ett väldigt udda par, lämnar mig aldrig. Men det fungerar faktiskt hyffsat bra. Jag tycker om filmen helt enkelt. Mycket på grund av den fantastiska musiken, men den tilltalar mig faktisk på ett konstigt sätt. Kanske är det den amerikanska romantiserade bilden av kärlek, som helt enkelt får mig att drömma för ett tag. Se den med någon du tycker om. Ett tips.

Jesper Isaksson