Recension - Blu-ray/DVD

För så bra och så speciellt som det en gång i tiden var kan det aldrig bli igen. Då var Lucas och hans team pionjärer, hungriga, entusiastiska och före sin tid. Och när samma Lucas nästan tjugo år senare vevar igång en ny trilogi känns det ofrånkomligt som om andra krafter (läs Kommersiella marknadskrafter) än de ursprungliga tagit vid.
Lucas och hans ILM må vara bäst på marknaden och inom fantasi är det få som slår de på fingrarna, men manus, dialog och levande karaktärer lämnar även denna gång en del att önska. Men, men det är ändå ett rejält skutt framåt som Lucas åstadkommit med Episod II om man jämför med "barnfilmen" som inleder hela serien.

För även om stilen från Mörka hotet går igen här, så påminner Klonerna ändå lite mer om Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka. Mest den senare vad gäller ton och innehåll. Den största skillnaden mot Episod 1 är att Episod II har ett mörkare stråk rakt igenom, den är mer allvarlig och mer actionfylld, mer spännande och inte minst mer underhållande.
Storyn utspelas tio år efter Mörka hotet och oroligheterna inom republiken fortsätter. En separatiströrelse med enorma förgreningar står för det nya hotet mot galaxen. Obi-Wan och Anakin Skywalker får i uppdrag att skydda senator Amidala som hotas till livet. Men när prisjägaren Jango Fett blandar sig i tvingas de två hjältarna att sära på sig. Obi-Wan upptäcker bland annat en dold planet där en armé av klonade soldater tas fram och Anakin hör ett rop på hjälp från sin mor, samtidigt som hans spirande kärlek gentemot Padmé Amidala växer sig starkare.

Lucas blandar skickligt och effektivt det ljusa med det mörka, kärleken och humorn mot mörkret och hotet med det annalkande kriget som hotar att bli Republikens fall.
Det är just denna balans, den mellan kärlekshistorien och kriget vid horisonten som gör att Episod II känns så betydligt bättre än Episod 1. Det mörka stråket som går tvärs igenom en historia som präglas av kärlek, vänskap och mod, men också inför hotet av ett allomfattande krig där allt står på spel.

I Mörka hotet utgjorde Jar Jar Binks och både pojken som spelade unge Anakin och själva karaktären de största irritationsmomenten. Denna gång är Binks knappt med och väldigt nedtonad och Hayden Christensen som spelar den lite mer vuxna Anakin är en riktigt lovande skådis. I hans ansikte och kroppsspråk speglas en ung, frustrerad och otålig jedilärling vars sinne snart ska fördunklas av Den mörka sidan.
Det mesta som drog ner Mörka hotet – Episod 1 har här fått ett lyft. Inte minst gäller detta vad Star Wars åtminstone för mig står för: äventyr och action. Höghastighetsjakten bland Coruscants "gator" i början slår podracet i Episod II med hästlängder och sedan fortsätter det. Istället för en massa prat som Episod 1 led av, satsas det här mer på raka rör och action vilket tacksamt tas emot.

Filmen är förstås bedövande vacker och scenografin känns i och för sig ibland smått dataspelsaktig, men det är ändå förkrossande imponerande och snyggt. Miljöerna tyckte jag spontant är roligare och mer variationsrika än i Episod 1. Sandfolket på Tatooine är med ett hörn i en avgörande scen och det är nostalgiskt kul liksom det var en kick att se Yoda bli förbannad och slåss med lasersvärd!

Märket Star Wars fick sig en kyss med Mörka hotet. Men denna uppföljare är likt Rymdimperiet bättre än "originalet" och minst lika, om inte mer, äventyrlig och underhållande som t ex Sagan om Ringen. Så visst finns det fog att med viss optimism utbrista: Ja, nu börjar det likna nåt! Detta är Star Wars!

Göran Skoglund