Recension - Blu-ray/DVD

Det rasar fullt krig på Cybertron, och Autoboternas ledare Optimus Prime skickar iväg sin soldat B-127 till jorden för att skydda planeten mot de onda Decepticons innan resten av Autoboterna kan komma dit. B-127 följer order som den gode soldat han är och styr sin färd mot vår blågröna planet.

Väl framme kraschar han mitt i en militärövning, och blir genast måltavla för de rädda och skjutgalna soldaterna, med Agent Burns i spetsen. B-127 hinner knappt förklara att han är där i ett fredligt uppdrag innan de får sällskap av den attackerande Blitzwing. Blitzwing försöker få B-127 att avslöja var Optimus Prime befinner sig, men B-127 vägrar svara varpå han får sin talmodul utsliten. Svårt skadad lyckas B-127 ta kål på Blitzwing innan han själv kollapsar på en strand, precis efter att ha scannat en Volkswagen bubbla som står parkerad i närheten.

1987 fyller den rebelliska tjejen Charlie Watson 18, och önskar sig mest av allt en bil. Hennes önskningar slår in när hennes vän Hank, vars bilskrot hon ofta hänger på, skänker henne en gul Volkswagen bubbla som stått länge under en presenning. Om hon kan få igång den vill säga.

Det lyckas hon med, och glad som få kör hon hem med sin bil. Vad hon inte väntar sig är att den ska förvandla sig till en stor robot i hennes garage. Givetvis är det B-127 hon fått hem, och hon ger honom smeknamnet Bumblebee…

Efter katastrofen som var ”Transformers: The Last Knight” hade jag inget sug alls efter en ny film om dessa robotar. Serien hade verkligen körts i botten och det enda vi fick var utdragna effektorgier utan någon som helst substans. Så när ”Bumblebee” utannonserades var jag måttligt intresserad till en början.

Men så hände något. Vi fick veta att filmen skulle utspela sig på 80-talet, att det skulle vara en reboot på franchisen. Efter premiären började jag höra folk säga att filmen faktiskt var bra, kanske den bästa Transformers-filmen någonsin. Jag var fortfarande skeptisk, men nyfikenheten hade väckts en aning.

Nu har jag då äntligen sett filmen själv, och jag måste säga att det var en positiv överraskning. Efter en seg start (scenerna på Cybertron är brutalt ointressant) tas vi snabbt till jorden där vår historia börjar. Jag slås över hur skickligt den gamle wrestlaren John Cena spelar sin Agent Burns på ett sätt som balanserar hårfint mellan en parodi och en seriös karaktär. Jag blir förtjust i den skickliga Hailee Steinfeld och hur hon spelar Charlie. Och givetvis njuter jag av all 80-talsmusik! Jag förvånas över den värme som faktiskt finns i filmen, och gläds över att speltiden hålls under tvåtimmarstrecket (om än knappt).

Många känslor och intryck alltså, något jag inte hade räknat med av en film som denna. Underhållande, charmig och rolig, och vete tusan om jag inte kommer att se om filmen snart. Det blir en riktigt stark trea i betyg för ”Bumblebee”.

Fredrik Liljegren, chefredaktör