Recension - Blu-ray/DVD

Eftersom de flesta i recensionsvärlden inför premiären av denna film redan påpekat gång på gång att det var Sofia Coppola som mer eller mindre förstörde pappas tredje Gudfadern-film från 1990, så struntar jag i det och
koncentrar mig på fröken Coppolas regidebut istället.

Och det är ingen dålig film den 29- åriga Sofia gjort. Här kan man snacka om revansch. Storyn är väl ganska känd vid det här laget. Om fem systrar i en välbärgad amerikansk förort på 1970- talet som hålls väldigt strikt och nästan katolskt av sina föräldrar, utmärkt spelade av James Woods och Kathleen Turner.

Vi lär känna dessa flickor genom några grannpojkar och det är en av dem som är berättarrösten i vuxen ålder. Alla systrarna är söta och oskuldsfulla och det lockar pojkarna i området, som tidigt märker att de måste jobba och trixa för att kunna få träffa tjejerna. Men så händer det hemska- den yngsta av systrarna tar livet av sig och föräldrarna drar åt nätet ytterligare. Omvärlden är ond och flickorna måste skyddas. Den enda sociala kontakt de har med yttervärlden är skolan de går i. Och deras pappa är mattelärare där.

Coppola berättar på ett sådant sätt att man också tidigt förstår att detta är ingen film med lyckligt slut, vilket sätter en mycket vemodig och sorglig stämpel på hela filmen. Inte blir det bättre av soundtracket som franska syntgruppen Air står för. Rent stilistiskt tänkte jag på utmärkta filmer som Welcome to the dollhouse, Mitt liv i rosa och, faktiskt ibland, Tim Burtons Edward Scissorhands! Coppola serverar denna tragiska berättelse, som bygger på en bok, med förföriska och nästan rosa softade bilder. Det vilar en oskuldsfullhet över filmen som står i bjärt kontrast mot berättelsen och den jobbiga final som vi obönhörligen släpas mot. Precis som i Welcome to the dollhouse ger Virgin suicides ett behövligt och nödvändigt alternativ till den uppsjö av (mestadels usla och dubbelmoraliska) collegefilmer som vällt in över oss de senaste åren.

Röster har höjts mot att inget egentligen förklaras i filmen. Motiven höljs i dunkel och någon psykologisk förklaring ger Coppola oss inte. Mig störde det inte alls. Inte för ett ögonblick. Tvärtom blir filmen bara starkare och bättre av att inte försöka analysera eller förklara. Sofia Coppola ger oss bilder av både idyll, oskuldsfullhet, sötma och djup sorg och tragik. Och det blir en märkligt rörande, hemsk, men också förtjusande film av det.

Kanske har tjejen blivit en bättre skådis med åren, men om man fick önska vad hon skulle syssla med är svaret givet: Sofia Coppola ska regissera! Debutfilmen är bättre än något farsan gjort på kanske femton år och det är inte utan att man ser fram mot hennes nästa projekt.

Göran Skoglund