Recension - Blu-ray/DVD
Ungefär när klockan slog om till nytt årtusende dök ett knippe filmer, med starka visuella ideér och alienerade rakt ner i helvetet, upp i dörröppning. I ”Magnolia” hade familj och vänner tappat kontakten och delar av sig själva. I ”Fight Club” ville den namnlöse berättaren ta tillbaka lite förlorad manlighet som försvunnit i ett IKEA-rus. Och familjen Tenenbaum var en gång hett brinnande genier men nu bara utbrända och saknade varandra mer än de ville erkänna.
I "One Hour Photo" är bilderna sterila som ställena där de sätter ihop satelliter och ensamheten nästan i klass med Anthony Hopkins i ”Återstoden av Dagen”. Här möter vi också en robotliknande man som gör sina plikter utan att klaga men där Hopkins längtan efter andra människor alldeles för sent i livet inte går längre än till en bilresa i jakt på minnen så tar Sy Parrish till mer drastiska och obehagliga metoder.
Varje SavMart har en liten fotodisk där du lämnar in rullar och, efter att du har handlat bagageluckan full, kan hämta dina bilder en timme senare. Där står Sy varje dag. Han tar sitt jobb på största allvar, varje foto ska lämnas tillbaka perfekt framkallat. Han känner sina kunder sen många år tillbaka och gillar en familj särskilt. De verkar vara den perfekta familjen. Sy gillar faktiskt dem så mycket att han brukar ta extra kopior på deras rullar och har sedan länge klistrat upp familjen Yorkins födelsedagar och semestrar på en stor vägg hemma.
Han är förstås sugen på att komma närmare familjen och en dag tar Sy steget. Fast foton fångar inte hela verkligheten och snart har inte bara familjen Yorkin problem med honom utan Sys drömbilder av dem börjar också falla sönder.
Mark Romaneks debutfilm är inte bakad i den sedvanliga stalker-formade pepparkaksformen. Det finns inga jätteknivar här, inga udda masker. Ingen strid mellan det onda och det goda utan en historia om människor som har tappat kontakten med varandra eller hela omvärlden. ”One Hour Photo” landar närmare tårtbakarhistorien i ”Short Cuts” än ”Halloween”.
Tillsammans med Romanek är det Williams som överträffar förväntningar här. Han är lågmält intensiv och gör Sy till en oväntat sympatisk figur som vi kanske inte vill gilla men Williams vinner över oss till sin sida ändå. Frågan är om han någonsin har varit bättre.
”One Hour Photo” har sina små skavanker – särskilt i den avslutande förklaringen. Men alldeles för många fördelar för att inte rekommenderas.
Det blir en svag 4:a till julens allra ensammaste film.
Kommentarer