Recension - Bio

”Iron Man” inleder årets sommarsäsong på biograferna. Den flygande plåtburken har därmed en hel del att leva upp till under sin lysande ljusblå reaktor. Och det klarar han av, med god marginal.

Den främsta anledningen till det är Robert Downey Jr. P-e-r-f-e-k-t casting! Ingen kan spela en sådan utsökt blandning av neurotisk, rolig, intelligent, charmig och odräglig snubbe som han. Men det visste jag redan efter att ha sett honom i sitt esse i ”Kiss Kiss Bang Bang” och ett antal avsnitt av ”Ally McBeal”.

I ”Iron Man” spelar Downey Jr. uppfinnaren, miljonären och playboyen Tony Stark som avverkar brudar i samma takt som underkläder, samtidigt som han utan skrupler tjänar stora pengar på förödande krigsredskap. Vid sin sida har han den äldre kollegan och affärspartnern Obi Stane (en kraftfull Jeff Bridges), den driftiga sekreteraren Pepper Potts (en förtjusande Gwyneth Paltrow) samt den gode vännen från flygvapnet – Jim Rhodes (en mild Terrence Howard). Denna fyrklöver lyfter filmen till oanade höjder. Man vill bara ha mer, mer och mer i en ofrånkomlig uppföljare (som förväntas anlända redan 2010).

Storyn är en klassisk ursprungsberättelse som etablerar Tony och hans omgivning för att sedan komma fram till den stora brytpunkten. Vi får se hur Iron Man ”föds” under fångenskap i Afghanistan, uppgraderar sin hightechdräkt hemma i lyxvillan (i samband med klassiska missöden) och sedermera fajtas mot den efterapande bjässen Iron Monger. Vägen dit kantas av ett moraliskt uppvaknande, en stark kärlekshistoria som aldrig blommar ut (bara nästan nästan) och givetvis sköna flygturer uppiffade med en imponerande arsenal (släng dig i väggen kommissarie Gadget).

Det är ovanligt med en superhjältefilm där man uppskattar de civila scenerna med superhjältens alter ego mer än actionsekvenserna. Därmed inte sagt att järnmansröjet inte levererar, tvärtom. Bomber, granater, eld och skickliga flygmanövrar avlöser varandra. Det är snyggt och häftigt. Nästa gång får miljöerna gärna varieras lite mer. USA och Afghanistan räcker, men känns inte som de ultimata platserna där Iron Man kan flyga omkring och rädda världen i framtiden.

Den här filmen osar kvalitet. Den har en bra grundstory som aldrig skyndas på för mycket och som aldrig känns Fantastic Four-fånig. Underbara karaktärer. Solid action.

Det jag tänker på mest efter filmen rullat klart är hur häftig Iron Man-designen blev, hur roligt och avslappnat Downey Jr spelar och hur överraskande bra Paltrow är. Tony skulle inte klara sig utan sin assistent Pepper, varken privat eller som Iron Man. Det beroendet och den relationen måste de utforska ännu mer i uppföljaren. Tillsammans med skurken Mandarin med de tio kraftringarna, seriernas Tony Stark-alkoholism och den kommande vardagen som tekniskt briljant superhjälte.

Visst är presskonferenserna med Stark briljanta, haha? Och brandsläckarroboten. Och faktumet att butlern Jarvis är en dator. Och… ah gå och se den!

Missa inte #1: Serietidningslegenden Stan Lees snabba cameoroll som Hugh Hefner.
Missa inte #2: Den intressanta epilogen efter eftertexterna med Samuel L. Jackson.

Johan Karlsson