Recension - Blu-ray/DVD

De var inte först, men de var störst - "Alla helgons blodiga natt" och "Fredagen den 13:e" banade vägen för skräckfilmens subgenre slasherfilm, och inspirerade otaliga B-regissörer att återupprepa det busenkla konceptet där tvålfagra ungdomar has ihjäl av en mördare, en efter en.

"Fredagen den 13:e" kom 1980 och blev en oväntad succé. Folk strömmade till biograferna för att se den skrämmande historien om en grupp ungdomar som åtagit sig att som sommarjobb rusta upp Camp Crystal Lake. Lägret har varit stängt under en tid efter en rad tragedier, dels hade en ung pojke drunknat och året därpå hade två lägerledare mördats av en okänd person. Det verkar som om samma person är tillbaks igen, för de nya lägerledarna dör som flugor på diverse mycket blodiga sätt.

Tack vare sina otaliga uppföljare har "Fredagen den 13:e" fått många trogna fans, men titeln har också smutsats ned och förknippas allt för ofta med helt poänglös B-skräck. Den första "Fredagen den 13:e" må vara en B-skräckis, men det är dock en riktigt bra sådan. Det är inte konstigt att filmen blev en stor succé och inspirationskälla, för det är en kompetent film om man ser till dess enkla syfte: En blodig skräckfilm som ska skrämma och chockera.

Tom Savinis makeupeffekter är ruskigt välgjorda, och stackars killen som får befara att mördaren gömt sig under hans säng... En smått klassisk dödsscen.

Trots historiens enkelhet och alla detaljer som numera är klyschor lyckas "Fredagen den 13:e" vara riktigt kuslig och undviker att bli tråkig. Slutet är till skillnad mot många andra liknande filmer ett riktigt spännande sådant med en skrämmande mördare som de flesta troligtvis redan känner till.

"Fredagen den 13:e" är ett bra exempel på hur en lyckad slasherfilm ska vara, och håller sig i toppen tillsammans med exempelvis "Alla helgons blodiga natt", "Black Christmas" och "Stagefright".

Jörgen Hansson