Dragonfly

  • Svensk titel: Dragonfly
  • Originaltitel: Dragonfly
  • Release (Bio): 2002-06-14
  • Release (Blu-ray/DVD): 2003-01-08

Recension - Blu-ray/DVD

Tom Shadyac, regissören bakom filmer som ”Ace Ventura: Pet Detective”, ”The Nutty Professor” och ”Patch Adams”, gör ett tappert försök till en film i samma anda som ”Sjätte Sinnet”, där lockelsen till det övernaturliga och okända ligger till grund för berättelsen. Shadyacs tre första filmer var renodlade komedier men när han i sin fjärde film gav sig in på lite mer seriösa ämnen i Patch Adams, blev resultated riktigt sentimentalt och jobbigt. Ett spår han fortsätter på även i ”Dragonfly”.

Denna gång är det Kevin Costner som spelar läkaren Joe Darrow vars fru omkommer i en tragisk bussolycka under ett biståndsarbete i Sydamerika. Joe är utom sig av sorg ungefär två minuter av filmen, och tar sedan till en av de två amerikanska klyschor som står till hands när man förlorat någon av sina nära och kära. Den ena är flaskan, den andra är jobbet. Costner är naturligtvis alldeles för helylle för flaskan, så det blir till att arbeta dygnet runt sju dagar i veckan. Den förolyckade frun var läkare på en barnklinik, och när Joe en dag bestämmer sig för att besöka hennes patienter börjar konstiga saker hända. Han börjar tro att den framlidna frun försöker kontakta honom via patienter med nära döden-upplevelser. Kevin måste nu leka detektiv för att lista ut vad som pågår och vad hon egentligen försöker säga, samtidigt som han tvingas kämpa mot kollegor och vänner som tror han håller på att bli galen.

Filmens drivkraft är precis som i ”Sjätte sinnet” den undran över vad det är som egentligen händer och vad det är frågan om. Man serveras bara små bitar åt gången, väl förpackade i traditionell läskig hoppa-i-stolarna-estetik, för att maximera spänningen och intresset för storyn. Problemet i detta fall är dock inte själva handlingen, utan hur det egentliga innehållet förs fram. Grundidéen är mycket intressant och fascinerande. Människan har alltid varit intresserad av kontakten med andra sidan och vad som händer när vi dör. Det konstiga är varför detta måste framföras på ett läskigt, komplicerat och skrämmande sätt. Den hädangångna vill ju i detta fall framföra ett mycket sympatiskt och vackert budskap till den efterlevande, och vad är det för läskigt med det? Det blir en slags logisk motsättning då huvudpersonens älskade själsfrände måste framföra sina meddelanden på ett så kryptiskt och avskräckande sätt som nästan driver honom till vansinne.

Vissa scener känns dessutom intryckta och överflödiga då de endast finns med för att förklara det redan övertydliga budskapet. Vägen Costner vandrar för att få klarhet i händelserna är förutsägbar och klyshig, och man vet hela tiden vad som väntar bakom nästa krök. Dialogen är även den intetsägande, stel och sentimental, ett perfekt dussinjobb för Kevin Costner alltså. I en av birollerna ser vi Kathy Bates som brukar kunna ge lite extra krydda åt annars mediokra filmer, men i detta fall har hon inte tilldelats särskilt mycket att jobba med.

Men det största problemet med filmen är ändå manuset som känns haffsigt och halvfärdigt, vilket leder till ett spekulativt effektsökeri i omotiverad skrämselteknik och tårdrypande sentimentalitet. Kanske har Shadyac själv insett detta då han i sin nästa film ska jobba med Jim Carrey igen. Komedier är helt klart en genre han behärskar betydligt bättre än läskig drama.

Pär Linnertz

Kommentarer