Recension - Blu-ray/DVD

Denna utomordentliga 70-tals skräckis är en nyfilmatisering av en 1956 rulle, som var i genren mycket skrämmande. Först och främst gav den 50-talarna rejält med kalla kårar, men den var också en film som hade starka förankringar i McCarthys kommunistskräck. Som namnet, Invasion of the Body Snatchers, föreslår, så kan man dra paralleller till det politiska klimatet och de dessa själa- och kroppsrövare som potentiella kommunister, vilkas primära mål är att liväga alla, styra deras tankar och göromål. Detta enligt McCarthy, kommunistjägaren.

1978 gjordes så en nyfilmatisering och Philip Kaufmann, som och gjorde ”The Right Stuff”, åtog sig att skapa något nytt. Jag kommer ihåg denna film och hur man som 16-åring smög bakvägen in i biografen Dominos mörker, satte sig på första bänkraden och tuggade naglar. Visst, jag tyckte att filmen var skitläskig.

Det blev därför en angenäm överraskning då filmbolaget, i sin stora vishet, beslöt att återge 22 år gammal skräck i DVD-format. Skulle skräcken vara intakt? Skulle filmen te sig sevärd. Visst!
Jag och sambon slog oss ner i TV-rummet och lät den rätt hemska 70-tals musiken, som påminner om 50-tals skräckfilmsmusik, inleda oss i händelserna. Sakta men säkert bygger sedan Kaufmann upp en berättelse med många tvära kast och vändningar. Mänskligheten håller på att förändras. Förändringen sker då man sover och är inte nådig. Kroppen byts ut mot en likadan, men en utan känslor. Det är till synes omöjligt för våra hjältar att stoppa utvecklingen. De ”elaka” verkar vara ett steg framför de ”goda” hela tiden.
Kaufmann bjuder på isande spänning och ett antal riktiga rys. Och är man det minsta påverkningsbar så funderar man både en och två gånger om man ska sova någonsin mera. Nåja, det kanske var en överdrift, men låt den överdriften spegla en viss stämning. En ruggig stämning.

Herr Kaufmann har skrapat ihop en ypperlig skådespelarensemble med bioaktuella Donald Sutherland (”Space Cowboys”) i spetsen. Andra bärande roller innehas av Brooke Adams, en ung Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och allas vår Mr.Spock, Leonard Nimoy, som här gör en av sina bästa rollprestationer någonsin.

Folk som blir extatiska av ”Scream”, allehanda Freddy Krueger och andra splatterfilmer göre sig föga besvär. Detta är i jämförelse en sofistikerad skräckfilm som bygger på en smart handling, en paranoid känsla och en växande spänning. Egentligen är det inte ens en skräckfilm, utan en thriller med övernaturliga ingredienser. Även om skräckelementen är sparsamma så känner man hela tiden att ”något är fel” och då skrämseleffekterna, de få, presenteras så lyfter man en bra bit från fåtöljen.

Nu är ju detta ingen ny film och det syns och hörs. Ljudet är snäppet bättre än vad en Philips stereo med Silver högtalare från 1972 med Boney M:s första, rätt mycket spelade skiva kan erbjuda. Bilden är bara snäppet bättre än VHS-kvalité. Så med dessa ord får var och en välja om de vill se en krypande och gastkramande film eller begrunda faktumet att A/V-sidan är vad det är. Jag rekommenderar det första alternativet.

Jan Ahlgren