Recension - Blu-ray/DVD

Charles Kane är uppvuxen i ett fattigt arbetar hem, men tas ifrån sina föräldrar som 8-åring av en bank som plötsligt äger honom. En förvaltare blir hans målsman och pojken tränas till att bli en rovlysten kapitalist i möjligheternas U.S.A. Han bygger så småningom ett medieimperium med tidningar som främsta intresse. Hans uppfostran i ett arbetar hem lyser till en början igenom och han skriver ett litet regelverk av principer som hans livsverk är tänkt att byggas ifrån. Det handlar och att vara en man av folket, en medborgare och att slåss för den lille människans rättigheter. Detta klarar han galant i flera år. Men hans förmodade smärta över en förlorad barndom är som ett infekterat sår som aldrig läker och han söker ständigt kärlek och bekräftelse från sin omvärld. Han styr som en fascistoid despot och köper sin publik med sin makt och sina pengar. Hans fru och son försvinner (sonen är kring 8 år) när en samvetslös politiker avslöjar en otrohets affär med den kvinna som medborgare Kane snart gifter sig med. Detta äktenskap är om möjligt värre än det första och han bygger ett palats för att säkra sig om kärleksinflödet. Det fungerar dåligt och i de enorma tomt ekande hallarna kommer Kane bara längre och längre bort från sig själv och bort från sin hustru. Hela filmens är uppbyggd på två tidsplan, dels en kronologi men också kring idéer, vilket gör att man får lite hjärngympa med att följa det smarta pusslet.

På tal om pussel: det finns massor av teorier och stora tänkare har analyserat ”Citizen Kane” ur olika aspekter genom tiderna. En av dem heter Noel Carroll och har skrivit avhandlingen ”Interpreting Citizen Kane” där han följer två huvudspår eller diskurser om man så vill. Den ena tolkningen är mysteriet och pusslet i denna symboliska berättelse som man genom bildspel och detaljer kan se som en berättelse om människans innersta natur. Där vi genom Orson Welles fantastiska bildtänkande och höga abstraktionsförmåga får följa ett resonemang om vad essensen av människan är. Han föreslår enligt Carrolls tolkning att alla människor innehåller allt. Man kan vara och är alla, i ont och gott. Mayafolkets namn på detta fenomen är ”In Lakesh” vilket betyder ungefär = jag är du. Enligt denna föreställning är vi en kollektiv enhet där alla har ansvar inför varandra och där allt du gör mot någon annan gör du också mot dig själv och vice versa. I filmen görs detta visuellt genom spegelhallen i det stora slottet Xanadu och genom fru Kanes olika pusselläggningar som också kopplar ihop denna tolknings modell med den nästa; Rosebud-tolkningen.

Rosebud är det sista Kane säger innan han dör och en glaskula faller ur hans hand och krossas. Hela filmen går synbarligen ut på att en man får höra talas om mediemogulens bortgång och vill ha en större bild av en mans liv än det vanliga dravlet som journalister häver ur sig. När han hör talas om det sista Kane säger, letar han upp Kanes gamla vänner och flammor. Detta blir upptakten till ett pusslande med små bitar av en enhetlig bild från början till slut. Rosebud är en kamin som Kane har samlat på som en gång tillhörde hans mor. Denna kamin är en klenod i Kanes enorma samling av statyer och artefakter från världens alla hörn. Men Rosebud står enligt Carroll för något mer, ett helt kosmos av känslor och idéer som har sitt ursprung i den oskuldsfulla och orörda barndom som snart rycktes från den lilla Kane. Det skulle alltså med Carrolls tolkningsföreträde kunna ses som att den kontrollerande Kane som letar sin lycka i yttre makt, bara saknar en pusselbit – nämligen den barndoms kärlek från sina föräldrar som han så snöpligt blev berövad.

Detta är den utan all konkurrens bästa film jag någonsin sett. Det är jag inte ensam om att tycka. Dock har filmen fått en stämpel om att vara något svår att ta till sig, vilket min analytiska vinkling av recensionen säkert bidrar till. Jag ber om ursäkt för detta. Dessutom uppmanar jag på Kanes eget vis alla och en var att se filmen omgående, och sedan igen och igen. Den är inte så svår som den har rykte om sig, men den är lika bra som den har rykte om sig. Jag har inte belyst det strålande skådespeleriet och inte heller klippningen och bildspråket som än i dag står sig som fullständigt briljant och lysande. Det enda jag kan hacka ner på är den svenska textningen på denna utgåva som inte verkar ha passerat utkaststadiet. Se filmen utan text.

Mattias Svensson