Recension - Blu-ray/DVD

1993, året innan hon blev Rachel Green med hela världen, hade den unga Jennifer Aniston den kvinnliga huvudrollen i en liten lågbudgetrysare vid namn ”Leprechaun”. Baserad på den klassiska irländska myten om elaka pysslingar, guld vid regnbågens slut och den magiska kraften hos fyrklövern blev det en mer eller mindre oväntad succé. Och som ni alla vet är en succé det samma som uppföljare, inte mindre än fem stycken uppföljare har gjorts – hittills.

Tory (Aniston) och hennes pappa har skaffat ett gammalt hus ute i bushen som pappan tänkt rusta upp. Tory hatar det över allt annat och saknar civilisationen och inte förrän hon springer på den snygge målaren Nathan bestämmer hon sig för att stanna. Det tar dock inte lång tid innan de springer på en mörk hemlighet – i källaren till huset finns nämligen en pyssling gömd och han tänker inte ge sig förrän han fått tillbaka allt sitt guld som stals från honom tio år tidigare.

Och så blir det, den lille pysslingen gör allt för att få tillbaka sitt guld. En elak liten jävel är det, som inte drar sig för något. Bara Aniston och hennes hunk till målare kan rädda dagen. Hur ska det gå? Hur ska det GÅ?

Jag såg ”Leprechaun” när den släpptes på VHS i Sverige, borde ha varit någonstans 1993-1994. Jag tyckte den var ganska underhållande då, men jag såg aldrig om den (förrän nu) och inte heller såg jag någon av uppföljarna. När jag nu återstiftar bekantskapen med filmen, nästan 20 år senare, slås jag av två saker:

1. Jennifer Aniston var riktigt söt som ung.
2. Filmen har inte åldrats med värdighet.

Numer känns filmen rätt töntig och lite småkass. Visst drog jag på smilbanden ett par gånger, men lite mer än så kräver jag ändå av en film. Ett plus dock för Warwick Davis i titelrollen. Inte bara har han spelat denna elake pyssling i alla sex filmerna, vi känner också igen honom från små independentrullar som ”Willow”, ”Jedins återkomst” och ”Harry Potter”-serien.

Det här är ett praktexempel på film jag kanske skulle fortsatt minnas istället för att se om. Då hade jag antagligen sagt att det var en trepoängare, men med den i färskt minne kan det inte bli mer än en tvåa.

Fredrik Liljegren, chefredaktör