House on the Edge of the Park

  • Svensk titel: House on the Edge of the Park
  • Originaltitel: La casa sperduta nel parco
  • Speltid (min): 91
  • Release (Blu-ray/DVD): 2007-09-05

Recension - Blu-ray/DVD

Det unga paret Tom och Lisa får på väg till en fest med sina vänner problem med bilen och tvingas uppsöka en verkstad. Där arbetar mekanikern Alex som erbjuder sig att ta en nästan lika noggrann titt på bilen som på Lisa. Felet är snabbt åtgärdat och som lön för mödan bjuder Alex med sig själv och sin kompis, den lätt debile Ricky, på festen.

Det står snart klart att varken Alex eller Ricky smälter in bland de andra på festen. Som två killar från arbetarklassen blir de förlöjligade av överklassungdomarna som mest tycker att det var lite kul att slumma lite. Tyvärr är inte Alex någon som kan ta ett skämt utan bestämmer sig för att ta över festen och låta sin bäste vän rakkniven tala lite. Vad som började som en dekadent fest övergår snart i terror, tortyr och våldtäkt. Det blir en lång natt…

Ruggero Deodato regisserade denna film direkt efter den ökända ”Cannibal Holocaust” och lyckades med konststycket att göra en nästan lika omtalad och chockerande film till. Ja, chockerande 1980 vill säga, ”House on the Edge of the Park” har definitivt inte åldrats väl. Det märks att Deodato var inspirerad av Wes Cravens ”The Last House on the Left” när han gjorde den här, han valde till och med samma skådespelare! I Cravens film spelade han gängledaren Krug och här spelar David Hess den psykotiska Alex. Han gör ett extremt obehagligt porträtt av en störd man och det är verkligen svårt att tänka sig att detta är samma man som skrivit låtar som ”Speedy Gonzales” och ”All Shook Up” (det stämmer, Elvis Presleys gamla hit). Än idag är han aktiv som både skådespelare och kompositör, bland annat skrev han delar av soundtracket till Eli Roths ”Cabin Fever”.

Eli Roth ja, med filmer som dennes ”Hostel” och ”Saw”-trilogin har vi som publik blivit lätt avtrubbade vad gäller våld och tortyr på film och i skenet av dessa bleknar ”House on the Edge of the Park” väldigt snabbt. Den psykiska tortyren i filmen är fortfarande stark, men den grafiska känns väldigt tam i jämförelse med dagens film. Det, tillsammans med tidstypisk kostym och soundtrack, gör att ”House on the Edge of the Park” idag känns omodern och stundtals till och med skrattretande.

Det går dock inte att komma ifrån att både tidigare nämnde Hess samt Giovanni Lombardo Radice (kanske mer känd som John Morghen) i rollen som Ricky gör mycket bra ifrån sig, speciellt då det inte känns som att de hade speciellt mycket att jobba med från början.

Det får bli en tvåa till ”House on the Edge of the Park”. Jag hade verkligen hoppats på mer.

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer