Recension - Blu-ray/DVD

Det är lite tragiskt med Sally Field. Många yngre kanske tänker, vem f-n är Sally Field? Då kontrar jag med mamman i Forrest Gump. Men trots att jag inte haft någon speciell soft spot för henne, så har hon varit med länge och gjort många bra grejer. Sybil (1976), Norma Rae (1979) för vilken hon fick en Oscar, Burt Reynolds- rullarna Nu blåser vi snuten (1977), Ingen blåser Hooper (1978) och Nu blåser vi snuten igen (1980) och på 1980- talet även dramat Places in the heart (1984) med Ed Harris. Men sedan hände något. Kanske blev hon republikan eller hon kanske alltid varit det, men ett mer reaktionärt 1990- tal visade upp Field- filmer som Inte utan min dotter (1991) och An eye for an eye (1996) med Kiefer Sutherland som våldtäktsmördare. Field gör en Charles Bronson och tar lagen i egna händer och kommer undan med det.
Visst vet man att det är lika svårt för amerikanska skådespelande kvinnor över 50 att få bra roller som det är att hitta glass i Antarktis, men botten borde ändå vara nådd i Fields katalog med denna kalkon till komedi.
Men egentligen är det för Heather Graham som man ska se denna film, om man överhuvudtaget måste. Graham har något, det har synts i filmer som Boogie nights och Bowfinger för att ta några exempel.

Regissören Rogers var tidigare regiassistent till bröderna Farrellys filmer och nu försöker han flyga på egen hand. Det går inte så bra. Det konstiga är att Farrellys har producerat den här under- bältet- humor filmen. Kan vara att de vill vara schyssta bara, för visst är humorn i linje med deras egna filmer, speciellt med Den där Mary, men talangen och taktkänslan är det inte. Faktum är att ju längre filmen lider, desto mer lider man själv.

Filmen börjar ganska gulligt och romantiskt sådär, men det försvinner snabbt. Det roliga består i att Sally Field ger sin stroke- drabbade man i rullstol en smörgås med svett från sina armhålor eftersom han vill ha salt på mackan. Eller att Chris Klein och Heather Graham, som blir förälskade i varandra, egentligen är syskon och då de har legat med varandra så kallas han för "Sisterfucker". Klein (American pie och kommande Rollerball, m,m.) spelar en naiv hundfångare som tror på den Stora Kärleken. Så får han en dag syn på nykomlingen i hålan, den blonda snyggingen Josephine. Hon jobbar på en frisörsalong och råkar klippa av hans ena öra och han blir totalkär. Men när det sedan visar sig att Gilly (Klein), som är ett adoptivbarn och hyrt en detektiv för att leta rätt på hans föräldrar, är son till Sally Field går allt käpprätt åt skogen. Speciellt som hans flickvän är hennes dotter. Alla vänder hundfångaren ryggen, inklusive flickvännen som nu ska gifta sig med den stenrike Jack och mamma Field jublar högt att dottern gifter sig rikt. Nu tvingas Gilly i exil, men det är något som är lurt med allting. En man knackar på och påstår sig vara den son som Gilly ska vara.

Det här är en film ni inte bör se. Den bara kör med olustiga och obehagliga skämt som driver med handikappade och mindre begåvade människor. De få skratt jag fick ur mig slutade i dålig eftersmak och en film vars humor bygger på sex, incest, lyten och kiss- och bajs måste hitta rätt nivå och balans annars funkar det inte. Bröderna Farrelly gör det ofta. Inte alltid, men ofta.
Deras regiassistent gör det inte alls.

Göran Skoglund