Recension - Blu-ray/DVD

Ska inte bege mig in på okänt territorium, men vad jag har förstått och läst mig till så har äktenskapet mellan data- /tv- spel och biofilm inte slagit så väl ut. Super Mario Bros., Mortal Kombat, Wing commander är några försök som bevisade hur svårt det är att föra över spelkonceptet till vita duken (Mortal Kombat blev i och för sig en så pass hyfsad framgång att den genererade en uppföljare). Jag har enbart sett Streetfighter av dessa filmer och kunde krasst konstatera att den mycket väl kan ha varit en av de allra sämsta filmer jag sett- någonsin. Så oddsen för att det kanske mest populära spelet för data och tv, Tomb Raider, skulle förändra denna trend var väl inte skyhöga, om man så säger.

Men redan på papperet skapades förväntningar och tankar om att det kanske skulle kunna bli bra den här gången. Angelina Jolie som den äventyrslystna brittiska miljonärsdottern Lara Croft kändes som ett lyckokast, inte minst med tanke på vilka som kandiderade jämte henne. Heather Graham, Cathrine Zeta- Jones och Elizabeth Hurley för att nämna några. Och regissören Simon West är visserligen ingen märkvärdig regissör, men visade i Con Air och Generalens dotter att han är en schysst hantverkare och en hejare på action, så ju närmare inspelningen man kom desto bättre och mer lovande såg det ut. Hur blev resultatet då? Mycket bra, utan att vara otroligt bra.

Om man har spelat en hel del Tomb raider, som undertecknad gjort, hamnar man direkt i en stämning och atmosfär som verkligen är som spelet. Det är som att kliva in i en prolog till något av de fem äventyr som hittills gjorts med Lara Croft. Och så har vi ju Angelina Jolie. Man vill gärna använda orden som Wayne och Garth utbrister när de ser en riktig babe: "Schwing!!!" Inte bara är hon snygg, häftig och tuff med ett sug i blicken som ett svart hål. Hon är dessutom och framförallt så porträttlik och perfekt som Lara att man får rysningar. I inledningen av filmen med presentationen av henne och hennes hem där hon tränar mot robotar och blir betjänad av en butler och en teknisk kollega, ekar en del av Bruce "Batman" Wayne och hans "slott". Båda är stenrika, ensamma med döda föräldrar och lätt uttråkade med en benägenhet att hamna i trubbel och en förkärlek till äventyr och allehanda faror.

Lara Croft – Tomb raider är knappt 100 minuter av dunder och brak och utan döda punkter. Det är full fart och man har inte tråkigt någonstans. Jag hade kallt räknat med att filmen skulle klocka in på över två timmar, som de flesta storproduktioner gör nu förtiden, speciellt sådana från Hollywood. Men Lara Croft vinner på den korta längden, det känns alldeles lagom för att man inte ska hinna tröttna eller reta sig på trista transportsträckor, som t ex Mumien – återkomsten är begåvad med.
Men, å andra sidan, och detta är också filmens svaghet och det som med pinsam tydlighet visar att den är baserad på ett spel, så går det inte att göra en mycket längre rulle på en så lackmuspapper tunn story som denna. En story som mest verkar ha kommit till för att kunna placera Lara i situationer liknande de från de olika spelen. En story så tunn att jag i efterhand knappt kan återberätta den. Någonting om två delar av en sten som ger ägaren makt över tiden. Ungefär. Men samtidigt, vem kräver att handlingen i en Bond-film ska lägga pannan i djupa veck? Jag menar, vi pratar ju inte om några komplicerade vändningar eller karaktärer i den här typen av film och vi pratar ju inte heller om Jakten på den försvunna skatten och Indiana Jones.
Jämförelsen är oundviklig och helt klart är att Lara Croft – Tomb raider är mer Indiana Jones än Mumien- återkomsten, men Simon West är definitivt ingen Steven Spielberg. Det ska gudarna veta och därför är denna film en Indiana Jones – wannabe och inget annat.

Men det är trots allt en ganska lyckad filmatisering av ett data- och tv-spel och den känns faktiskt mindre som ett sådant och mer som en stor sommarkassavältare. Och den funkar tack vare ett högt tempo, tung regi, snygga actionsekvenser (inledningen med stormningen av Laras hem är otroligt läcker) och – faktiskt – tack vare frånvaron av de traditionella, trista "roliga" kommentarer som hjälten eller skurken alltid är utrustad med. Men mest är Lara Croft – Tomb raider sevärd för den häftigaste kvinnliga actionhjälten sedan Sigourney Weaver i Alien- filmerna och Linda Hamilton i Terminator 1 och 2 – Angelina Jolie. Här utmanar hon de karaktärer som hon är en blandning av i filmen: James Bond, Batman och Indiana Jones. Och de skulle få det tufft. Nu när det är klart med två uppföljare till Tomb raider så skulle det vara kul om Jolie blir den filmhjältinna som både den manliga och kvinnliga biopubliken tar till sitt hjärta. Hon är mer än ett par fylliga läppar. Mycket mer.

Göran Skoglund