Recension - Blu-ray/DVD

”Cannibal Holocaust”. Känn på den titeln. Inte konstigt att den tillsammans med ”Motorsågsmassakern” är en av de mest ökända filmerna någonsin. Alla har en åsikt om dem, förvånansvärt få har verkligen sett dem. Från att ha varit bannlysta lite varstans och totalt sönderklippta om de över huvud taget släppts har nu gemene man chansen att få se dessa omtalade verk i sina originalversioner. ”Motorsågsmassakern” finns sedan ett par år tillbaka lättillgänglig i handeln och har i och med nyinspelningen blivit i det närmaste rumsren. ”Cannibal Holocaust” har dock inte funnits oklippt på den svenska DVD-marknaden tidigare, förrän nu.

Ett team dokumentärfilmare beger sig in i djupaste Amazonas för att försöka filma primitiva stammar som enligt uppgift fortfarande ägnar sig åt kannibalism. Efter en tid förlorar omvärlden kontakten med teamet och de antas vara försvunna. En ny expedition, ledd av antropologiprofessorn Monroe, skickas ut för att försöka rädda filmarna. Det visar sig dock vara för sent, endast kvarlevorna återfinns. Snart står professorn och hans guider öga mot öga med den beryktade kannibalstammen men lyckas genom ett antal förbrödringsriter vinna deras förtroende. I stammens by hittar de också filmrullar tillhörandes de tidigare offren.

Väl åter i USA framkallas filmrullarna och Monroe blir bestört. Det visar sig att teamet inte alls varit några änglar i sitt bemötande med djungelfolket. Vartefter filmen rullar förstår Monroe bättre vad som egentligen hände där ute.

Det är ingen överdrift att säga att ”Cannibal Holocaust” har ett dåligt rykte. Vid premiären 1980 blev det ett ramaskri världen över och filmen totalförbjöds i nästan 60 länder. Här och var skreks det ”Snuff!” och regissören Ruggero Deodato blev tvungen att i ett italienskt TV-program visa upp skådespelarna för att bevisa att de inte dödats på riktigt under inspelningen. Numera klagas det mest över det faktum att ett antal djur, bland annat en sköldpadda, en gris, två apor (två tagningar av en scen) och en sorts bisamråtta dödades på riktigt framför kameran. Lite onödigt och störande, men ändå inte mycket värre än vad som sker dagligen på svenska slakterier och hönsuppfödningar. Samtliga djur som dödades i filmen tillhör dessutom lokalbefolkningens matvanor och åts mycket riktigt upp efter tagningarna.

Deodato ville med denna film kritisera och peka på medias morbida fascination över våld och död, ett budskap som är mycket tydligt i filmen med dess chockerande och provocerande scener. All uppståndelse runt filmen och det fokus som lades på de våldsamma bilderna gjorde dock att detta budskap försvann i bruset och Deodato ångrar idag att han gjorde filmen.

Det här var första gången jag såg ”Cannibal Holocaust” någonsin, och jag måste säga att jag känner en viss lättnad. Efter allt snack och ryktesspridning om filmen hade jag väntat mig något mycket mer störande och skrämmande men så var inte fallet. Visst innehåller filmen en hel del brutalt våld i form av våldtäkter, steningar, lemlästningar osv. men det är inte alls så ingående och exploaterande som jag trodde. Det visade sig i själva verket vara en film med snygga miljöer, godkända skådespelare, läskigt realistiska effekter, vackert soundtrack och ett viktigt budskap. Who knew?

Om ni inte är väldigt äckelmagade tycker jag att ni ska ge denna film en chans, men se den i så fall för innehållets skull. Sätt er ner, se på filmen i lugn och ro och ta er efter filmens slut en riktigt funderare över den fråga som ställs: Vilka är de riktiga kannibalerna egentligen?

Tack till Njutafilms för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör