Recension - Blu-ray/DVD
Vi var och såg ”Coyote Ugly” igår. Och även om det är ett par timmars skön underhållning så kommer man inte ifrån hur fruktansvärt enkelt – och ännu mer fördärvande – hur förutsägbar den historien är. Realismen är lika bortblåst som förnuftet en blöt kväll.
Det är extremt svårt att tro på Violets ”Born to run” historia – om att lyckas mot oddsen i storstaden - för man vet redan hur det ska gå och man vet precis när motgångarna ska komma och man vet att det löser sig i slutet. Man vet till och med när de osedvanligt sliskiga synt-stråkarna kommer dundra in i en ”känslig” scen och göra den skrattretande. Och när vi inte kan sympatisera – bli ledsna och glada med flickan – då skjuter filmen sig själv i magen.
Flera med mig har säkert lagt märke till hur ”Simpsons” - tillsammans med ”Uppdrag : Mord” - kan vara den serie som ligger närmast vår verklighet i tv-rutan. Den känslan löper genom väldigt många tecknade filmer nu för tiden – att de ritade eller data-animerade personerna känns så mycket mer verkliga än de ”verkliga” personerna på bio-duken gör. I ”Chicken Run”, ”JärnJätten” och ”Antz” smyger många Hollywood-karikatyrer ut genom bakdörren och ger plats för figurer som verkligen har en själ, som uppför sig som du och jag. Den lite äldre ”Toy Story” tillhör samma kategori av ”vuxna” filmer förklädda i barn-kostym – vilket inte betyder att de inte är utmärkt underhållning för kidsen.
Det börjar en vecka innan Andys födelsedag men eftersom familjen ska flytta så är det present-öppning redan samma dag. Leksakerna är fyllda av skräck – särskilt Woody – ska nån komma och ta hans plats som favoritleksak? Självklart! In på huvudet dyker Buzz Lightyear - halvt om halvt baserad på Buzz Aldrin – en rymdjägare och tuff hjälte. Fajten om Andys gunst kan börja…
Det märks lite att ”Toy Story” är 5 år gammal – animationerna är inte fullt så knivskarpa som i ”Antz” från 1998 utan aningen grövre tillyxade. Dock fullt njutbara och ett löfte om vad del 2 har att ge när den släpps i november. Om det var så här fina saker för ett halvt decennium sen – vad kan man då inte göra nu? Manuset är som jag tidigare sa befriat från lätta (skratt och sentimentalitets) poänger och ersatta med klockrena istället. Buzz och Woody är två sköna snubbar – men det stora geniet ligger inte nån av de här punkterna. Det finner vi istället i bifigurer som Mr. Potato Head, Slinky Dog och Rex som är helt underbara och totalt jämförbara med klassiska animerade bi-gudar som Apu Nahasapeemapetilon, Policechief Wiggum och Principal Skinner.
”Toy Story” är inte det perfekta animerade äventyret. Små skavanker syns främst i den lite föråldrade animationen och i manuset som faktiskt kunde blivit ännu större och mer gripande. Små saker som Pixar förmodligen har fixat till och vida överträffat i uppföljaren…
OCH. Recensionen av ”Toy Story 2” hittar du HÄR. Ni som har dvd kan skatta er lyckliga för i onsdags (den 15:e november) släpptes även ”Toy Story” boxen med de båda filmerna plus en hel extra skiva med bonusmaterial…
Kommentarer