Recension - Blu-ray/DVD

Sommarmånaderna brukar allt som oftast förknippas med repriser på tv-kanalerna. Sommarmånaderna under 2003 verkar bli synonymt med något liknande på biograferna: uppföljare. Och att detta andra äventyr med den himmelskt vackra trio anförda av den anonyma speakerrösten som Charlie och hans änglar består av skulle dyka upp, var föga överraskande med tanke på de relativa kritikerframgångar, men framför allt de otippat höga publikframgångar man rönte för tre år sedan med actiongenrens motsvarighet till Hubba Bubba. Lättuggat, sockersött, maffigt och med en ironiskt nostalgisk touch.

Och här får vi mer av samma sak, men som titeln antyder mer. Mycket mer. Gasen i botten, full fart framåt, utan en tanke att reflektera över vad som precis passerat.

Änglarna har fått ett nytt uppdrag: att återfinna två ringar blivit stulna. Inte vilka ringar som helst, utan ett par som var och en är utan större värde, men som kombinerade ger information om samtliga personer som lever i vittnesskydd. Och historien kantas av diverse episoder som involverar ett par mord, en bitter expojkvän, en fallen ängel och ett återseende av föregångarens Thin Man.

August och författarparet Wibberley har tidigare lyckats snirkla ihop tänkvärda manus (jag tänker främst på ”Go” respektive ”The 6th Day”), men deras uppgift här har varit av ett annat slag. Historien är bara till för att foga ihop den ena överdrivna actionsekvensen efter nästa med musikvideoklipp som innehåller referenser till all slags populärkultur, dansscener, spår av kärlekshistorier, kostymbyten en masse och Demi Moore – 40 år gammal, men snyggare än någonsin.

Jag anar nog var den enorma budgeten spenderats. Inte på historien alls, utan mer på fernissan. Jag har nog aldrig sett en film med så många kostymbyten som denna och make up-, specialeffekts- och stuntteamet, liksom scenografen har verkligen fått använda sin kreativitet till bristningsgränsen här.

Charlies änglar dyker upp utan hämningar, utan story, utan tonmässig konsekvens (med handen på hjärtat – alla scener känns episodiska, utan något egentligt sammanhang) eller hjärna. Men med en rejäl dos seriös ironi och underhållning. 100% ögongodis på alla sätt och vis och ackompanjerat av ett suveränt soundtrack.

Kommer regissören McG någonsin göra något som ens försöker ta ett steg från musikvideoindustrin? Inget tyder på det, så alla som har fått nog av MTV, lyd mitt råd och håll er undan. Långt bort härifrån.
För det här är hysterisk idioti, om än inte mer – som dock lämnar ett leende på läpparna hos undertecknad.

Nikita Averin Kronlund